Nu var det väldigt länge sedan som jag skrev här i min blogg. Jag miste inspirationen på något vis. Inte säkert att jag hade en orsak mer än att när man är pensionär så behöver man ju inte göra något alls. Jag behövde alltså inte skriva om jag inte ville. Men jag tycker ju om att skriva. Kanske jag inte var engagerad i något, men jag är ju nästan alltid engagerad i något, så jag tror inte det heller. Men jag har inte skrivit på länge, det är ett faktum.

Har haft besök av min fina syster och hennes två döttrar och deras barn. Fyra barn och fyra vuxna alltså. Helt underbart med liv och rörelse i huset. Bassängen uppvärmd och massa skratt. Hundarna var lyckliga. Alltid något barn som ville kela med dem och bära dem. Att bli buren är dock inte deras favoritsysselsättning direkt. De såg lite olyckliga ut när de blev burna. Fluffy har ju sin bur där hon tar sin tillflykt om det blir för mycket kroppskontakt. Pippi tycker ju bättre om kroppskontakt, så hon föredrog att ligga i någons knä eller att slicka dem till döds, nästan.

Jag firade också min systers 80-årsdag när hon kom. Visserligen hade hon fyllt år en vecka tidigare, men då träffade jag ju inte henne. Hade köpt helium och blåste upp ballonger så att vi kunde ha lite ”barnkalas”. Det är ju så att man säger att vi går i barndom på nytt när vi blir äldre. Jag har nog inte kommit helt ur barndomen så kan ju inte njuta den på nytt. Men jag älskar ballonger. Lite köpt prinsesstårta blev det också. Den räckte faktiskt till oss alla åtta. Vad är det för fel på dagens barn, de tycker inte om vispgrädde. Jag älskar vispgrädde. Jag åt prinsesstårta, ja min syster också. Kanske av artighet.

Hennes ena dotter jagade Pokemon på stranden och tappade under jakten sitt körkort och ett bankkort. Bankkortet hittade vi men inte körkortet. Det fick jag dock av en man på stranden nu i veckan. Han hade hittat det och förstått att det nog var någon jag kände som hade ett svenskt körkort. Tänk så snälla människor det finns. Nu är körkortet på väg till Sverige.

Ett av min systers barnbarn var otroligt kreativ när vi spelade ”Ryktet går.” Vad som än tecknades så såg hon en gubbe som fastnade i något, till exempel en gubbe som fastnade i en banan. Har någon sett det någon gång. Jag skrattade så att tårarna trillade varje gång hon fick en gubbe till att fastna i något. Underbar tjej. Tyvärr stannade de inte så länge. Hoppas att de stannar längre nästa gång.

Nu skrivs och pratas det om coronavirus överallt verkar det som. Vi är alltså 7,5 miljarder människor på jorden och det är inte 100 000 som har blivit smittade och väldigt få som har dött. Jag blir lite uppgiven när man skriver och pratar om det som om massa människor dör i viruset. Jag hör inte så mycket talas om att vi har fått så många penicillinresistenta bakterier att vem som helst kan dö i vanliga bakterieangrepp idag. Det är faktiskt en mycket större risk än coronaviruset. För att inte tala om hur många som dör i hjärt- kärlsjukdomar. Jag har ju inte sett att alla börjar motionera och avhåller sig från svensk husmanskost på grund av risken att dö i hjärt- kärlsjukdomar som är en mycket större risk än det här viruset. Det är ju faktiskt så också att de som dör i viruset är de som är äldre, ja i min ålder någonstans. Och då har man ju levt några år och dö skall vi ju av något. Men medierna älskar att skrämma upp människor. Slår upp det här viruset som om människorasen höll på att dö ut av det. Det blir ungefär som flugan i en porslinsbutik. Flugan i sig kan inte orsaka så mycket skada, men den kan irritera någon annan som till exempel en elefant som kan riva allt i porslinsbutiken. Det är inte viruset i sig som är farligast, men människornas reaktion på viruset som orsakar mest skada. Till exempel hörde jag att Apples aktier hade sjunkit väldigt mycket på grund av att de delar som tillverkas i Kina inte tillverkas längre på grund av att kineserna inte vågar gå till sina jobb. Ändå mer befängt blev det när jag hörde att folk i Sverige inte vågar gå ut och äta på kinarestauranger längre. Som om man blir smittad av att träffa någon med gul hudfärg. Ibland förstår jag inte hur människor tänker. Men vi har ju alltid varit duktiga på att göra en höna av en fjäder. Om jag nu skall dö av något virus, så borde jag ju åtminstone leva fram till dess. Skall jag gå och vara rädd för en massa saker så är det ju ingen vits att leva. Problemen får vi ta när de kommer inte gå och tänka oss dem innan de finns. Om jag nu skulle få det här viruset så är ju chansen dessutom att överleva det större än att dö i det, men det verkar inte som om medier berättar så högt om det, inte. Det verkar ju inte heller som om media pratar så högt om hur viruset inte smittar. Alltså inte via beröring av ting. Det smittar från människa till människa, inte via ting och det är alltså fortfarande riskfritt att skicka efter paket från till exempel Kina.

Men hur som helst, värmen börjar komma hit på riktigt nu. 27 grader igår, lite kallare idag, men inte under 20 längre på dagtid. I morse klockan sju var det 17 grader när jag körde till stranden och väl där var soluppgången som vanligt underbar. Det finns mycket att njuta av i den här världen i stället för att koncentrera oss på allt som inte är bra.