En sådan där dag som jag inte vill gå upp ur sängen på. Den här veckan var av en eller annan anledning slitsam. Kände inte min vanliga aktivitetslängtan, bara längtan att glömma att jag finns till. Är det mer än jag som kan drabbas av det. Jag vet varför. Jag fick brev från skatteetaten.no. Det är alltså det norska skattekontoret.

Nu är det alltså så att jag plötsligt skall betala 15% skatt på min norska pension till Norge. Jag bodde i Spanien i nästan 7 år och då skulle all skatt betalas till Spanien. När jag flyttade till Sverige antog jag ju att all skatt skulle betalas till Sverige. Så är alltså inte skatteavtalet mellan Sverige och Norge. Dumt för Sverige. Det är Sverige som gå miste om pengarna, egentligen är det ju så att jag inte förlorar något på det, mer än jobbet att skatta i två länder. Men när ett skattekrav på 2024 på en massa pengar plötsligt dyker upp och skall betalas innan februari, så känns det lite jobbigt. Śå fort det handlar om ekonomi så fastnar min hjärna i jobbiga saker. Tror att det handlar mycket om när mina barn var i tonårsåldern och jag i princip inte hade pengar tillräckligt till att mata dem. Jag reagerar med handlingsförlamning. Vill inte göra något. Inte gå ut, inte prata med mina hundar osv, osv. Helt orealistiska reaktioner. Men ok, jag kan ta mig samman, vilket jag gjorde igår när jag ringde det svenska skatteverket.

Jag vet ju att jag inte skall dubbelbeskattas. Fick veta att skatteverket skulle kunna betala direkt till Norge av den skatt jag redan har betalt in. Detta borde ju göra att jag bara drog en suck av lättnad att allt var ok. Litar dock inte på det innerst inne. Gör ni?? Så enkelt har aldrig något varit för mig tidigare. Har dock nu på blankett 6891 bett om omprövning av skatt. Har skrivit vilket konto det skall betalas in på. Har skickat brev på posten och brev på email till dem. Det får mig att tänka att jag ju är så gammal att jag inte helt litar på email, utan postar det också. Kan man lita på posten? Skulle jag skickat det rekommenderat? Nu är det alltså att vänta och se vad som händer.

Hur lätt är det att ringa till skatteverket. Jag som reagerar med inaktivitet så fort något känns jobbigt för mig får verkligen användning för den reaktionen när jag ringer till skatteverket. Har ni försökt att göra det. Vet ni hur länge man får vänta. I en evighet känns det som. Och man kan inte gå utanför huset eftersom man behöver ha en del papper till hands hela tiden. Svårt att gå omkring och prata med skatteverket samtidigt som man plockar hundbajs eller avvärjer alltför jobbiga möte med andra hundar. Alltså stannade jag hemma. Till slut fick jag dock kontakt. Ni vet det där att man till en elektronisk röst först skall redogöra för sitt ärende. Den här rösten har dock inte alltför många alternativ som den reagerar på. Det där med utlandets involvering i ärendet fungerar inte, kan jag berätta för er. Nämn alltså inte Norge eller Spanien när ni pratar med en elektronisk röst. Det medför bara att den upprepar frågan och inte vet något. Men hur som helst så fick jag efter någon timme prata med en riktig människa. Denne konstaterad snart nog att det inte var hennes bord. Det var utlandsavdelningens omprövningsenhet som skulle kunna svara på mina frågor. Jaha vad händer då? Naturligtvis ny kö. Plötsligt har den dagen gått. Tur att man är pensionär. Hade jag haft ett jobb hade jag ju aldrig kunnat lösa problemet utan att ta ledigt från jobbet i en dag. Undrar om man kan dra av för förlorad inkomst till skatteverket pga att man har suttit i telefonkö i en dag.

Ja, alltså nu måste jag vänta på vad som händer. Är nog inte sista gången som jag skall sitta i telefonkö till skatteverket i den här frågan. Kanske det är bara min pessimism som tror det. Jag bör kanske låta min optimismpersonlighet råda istället och tro på att nu löser sig allt. Den är lite svår att frammana i det här fallet. Men jobbar på det, så att åtminstone mina hundar kan få lite utlopp för sin aktivitetsbehov. Är dock ganska så säker på att Pippi längtar efter min inaktivitet så att hon slipper att kava runt i snö, regn och is. Det är inte något hon uppskattar. Börjar dra i kopplet redan utanför postlådan och visa att hon vill tillbaka hem.

Skriver alltså inte något om Fluffy pga att hon faktiskt inte finns i livet längre. Hon är avlivad. Det är en annan historia som jag kanske skriver om vid ett senare tillfälle.

Jag har alltså numera bara 2 hundar. Pippi och Why. Why vill dock gärna ut både i snö, is och regn. Men med skor. Jag har alltid skrattat åt folk som sätter skor och kläder på sina hundar. Det gör jag inte längre. Why tycker inte om att få salt och/eller snö på sina tassar, även om hon älskar att leka i snö. Hon försöker att gå på 2 eller 3 ben. Två ben är helt omöjligt för henne, men hon göt tappra försök. Alltså fick jag köpa skor till henne. Saken är att hon faktiskt gärna tager på dem, vilket jag inte trodde. Men sedan är problemet att man då och då tappar skorna. Alltså måste man köpa 8 skor i samma storlek. Jag började med ett par oranga skor. Tappade naturligtvis dem en mörk kväll, när jag inte kunde se var vi hade tappat dem. Köpte 4 skor till, men det fanns inte samma märke nu. Nu blev det svarta. Efter köpet hittade jag den tappade oranga skon. Har nu dock tappat en svart som jag inte har hittat igen. Sist jag var i djuraffären så sålde de skorna till halva priset, och de hade dessutom både svarta och oranga i rätt storlek, så just nu har jag 7 svarta och 8 oranga skor till Why. Och snön är borta igen. Men har nog kvar till nästa år.

Ni undrar kanske varför ja g har börjat skriva igen. Det handlar faktiskt om IPad. Jag har nu ganska länge haft två IPads. En som lade av helt vilket medförde att jag köpte en ny. Känner mig helt beroende av IPads. Den som lade av kunde dock en väldigt duktig skomakare laga i Örebro. Visserligen med lite skador i skärmen och på knapparna. Men då hade jag alltså två. Nu lade den ena av med att ha kontakt med tangentbordet, vilket innebar att jag mest använde den andra. Nu lade dock den andra också av med att ha kontakt med tangentbordet. Jag slutade alltså att skriva.

För jobbigt att skriva på själva skärmen när man är van vid att inte se på bokstäverna när man skriver. Båda mina IPads hade ju dock några år på nacken, så plötsligt var det omöjligt att ladda den ene. Använde bara den andra. I förra veckan gick det inte att starta den andra. (Heter det den andra eller den andre?) Helt mörk alltså. Hade plötsligt inte någon IPad, läste Svenska Dagbladet på telefonen på morgonen. Kändes jobbigt och helt omöjligt. Tyckte det var alltför många pengar att lägga ut på en ny, men kände altt jag blivit så beroende av en IPad att jag likväl beställde en. Med tangentbord. Tangentbordet fungerar alltså nu. Nu kan jag skriva igen, därav att jag fick lust att skriva igen i WordPress. Vem vet kanske fortsätter jag. När man bor ensam som jag, visserligen med hundar, så har jag ju ibland ett behov av att skriva lite om mina tankar och reaktioner som jag kanske hade pratat med någon om annars.

Skrivandet idag har dock gjort att min reaktion på skatteetaten.no känn s bättre nu. Känner mig mer aktiv nu. Skall gå ut med hundarna nu.