Klockan 22:00, 27 grader

”Min” strand kvällstid.

Hur kan man egentligen klaga när man sitter ute och skriver under parasoll med ljusslingor klockan 22:00, i shorts och linne. Jag saknar människor i Sverige och Norge. Men jag saknar inte klimatet. Många tycker att det nu kanske är i varmaste laget här, med ca 35 grader på dagen. Kan dock inte hålla med. Det finns vatten i bassängen och den håller bara ca 28 grader. Man slipper att ta i det där lilla extra när vattnet smyger sig över mage och bröst. Det känns bara helt underbart. Väldigt skönt också att jag kan bada naken i bassängen och slippa våta bikinbyxor eller baddräkt.

Jag åker dock nu denna och nästa vecka iväg ganska tidigt på morgonen för att studera spanska i Alicante. Så jag hinner inte med morgonpromenaden med hundarna på stranden. Har dock gått dit på kvällen. Första kvällen kom jag ned dit redan klockan 20.30. Då var det späckat med folk, så jag fick ha hundarna i koppel hela tiden. Det trivs varken dem eller jag med. Jag tycker att det är skönt att kunna gå och filosofera i min lilla bubbla och att hundarna sköter sig mer eller mindre själva. Igår gick jag alltså inte ner förrän klockan 22:00. Det var fortfarande folk på stranden men inte så många. Hundarna gick lösa. Men det är en strand som aldrig sover liksom New York är en stad som aldrig sover. Jag undrar om inte någon bor där nu på sommaren. De ligger kvar i mörkret med parasoll och ficklampor.

Det är en lyx att gå på stranden när man ser ljusen tändas i Santa Pola och Guardamar. De liknar en långt halsband av tindrande diamanter i fjärran. Havet skiftar från underbart turkos, till mörkare blått och slutligen till farligt, mörkt, hemlighetsfullt svart, medan vågorna uförtrötteligt rullar in med vitt champagneskum på toppen av varje våg. Ljudet av vågor, hav och människors dämpade konversationer låter lugnt och tryggt på något sätt. Lika underbart att börja dagen på stranden som att sluta den där. Tror dock att hundarna var lite mörkrädda. Fluffy sprang inte framför mig som hon brukar utan höll sig bakom mig. Hon väntade väl att jag skulle rädda henne från allt farligt som kunde lura i mörkret. Jag kan nog inte vänta mig någon hjälp av dem om jag blir angripen av någon eller något.

Går alltså spanskakurs IGEN. Jag har slagit mitt rekord. Har varit där hela dagarna i 3 dagar i sträck. Skall faktiskt gå imorgon igen. Det finne en svensk ung tjej. Hon skall gå i 6 veckor i sträck. Jag avundas henne inte. Jag kände den sista timmen i dag att jag gärna hade gått därifrån. Huvudet var fullt igen och det känns som att jag inte kan ta in mer då. Vi skulle arbeta i par med en av eleverna. Jag fick jobba med en glad och engagerad 58-årig kvinna från Australien. Hon var väldigt aktiv, skulle göra allt för att vara duktig. Jag bara gav upp. Var inte intresserad längre, bara trött. Ville inte lära mig ett enda ord mer. Det ville hon. När lektionen enligt klockan var slut, så reste jag mig bara och sa; Hasta manana. De andra satt kvar, men jag orkade inte en minut till. Har dock gjort hemläxan idag också och spelat in lite från dagens lektion så att jag kan lyssna och kanske komma ihåg något i mer än en minut. Repetion, repetion är nog det enda sättet för mig.

Okej, nog med klagomål. Jag njuter verkligen av värmen och förtrollningen när solen har gått ned här, så jag har det jun bra, till trots för spanskakurs. Är helt säker på att jag hade varit på dåligare humör i Norge och Sverige, med regn och rusk och en temperatur som knapppt går över 20 grader när det är som bäst.