Sitter ute i solen och skriver, fortfarande varmt klockan halv fem. Glad över att jag är här och inte i kalla Norden. När jag skriver tänder så menar jag alltså inte att tända på något, utan just mina tänder som jag alltså borde i alla fall ha i munnen. Hantverkarna skulle komma klockan nio senast idag eftersom jag skulle åka till tandläkaren klockan halv tio. Ingen kom, ringde halv tio och sade att de inte kom idag, eftersom de väntade på något, som jag inte förstod vad. Alltså iväg till tandläkaren. Idag skulle det bli operation, hade han hotat mig med. Antog att det inte bara var ett hot. Det är en svensktalande tandläkare, tur för mig, jag förstod vad han skulle göra, något med att bygga på ett ben på en tand som började vara utan ben. Dyrt, ja men tydligen nödvändigt. Man måste väl lita på de som har utbildningen. Jag vet ju inte i alla fall. Det var faktiskt en sällsam upplevelse. Kände det inte som att tänderna tillhörde mig utan att det var någon som jobbade med något i min mun, men inte mina tänder. Han hade verkligen lyckats med bedövningen. Plötsligt slog han med en hammare, hördes det som i alla fall. Efteråt sade han att han slog med en hammare för att kila in benet ordentligt med en spik. Jag har alltså en spik i munnen nu. Jag känner inte spiken men känner nu när bedövningen har börjat släppa en massa stygn som sitter där. Han har tydligen skurit också även om jag inte märkte det.

Under operationen började min mobil att ringa, den ringde väldigt envist, flera gånger. Hörde också att den gick över till röstmeddelanden. Kunde inte göra så mycket med det. Fick snällt ligga där med gapande mun. Väl ute i bilen ringde jag upp det sist ringda nummeret. Det var alltså de här solpanelsarbetarna som hade ringt och frågat om jag var hemma. Det var jag ju inte. De skulle alltså likväl komma idag. Bara att köra hem med sned mun och utan att kunna prata med dem, inte ens på engelska. Munnen fungerade inte. De har nu snart satt upp alla solpanelerna och skall väl använda resten av tiden för inkoppling av dem. Tror jag. Ingen aning. Jag släpper in dem när de kommer och de jobbar på, vet inte vad som krävs för installation av solpaneler, men upptagna är dem. Och hundarna skäller så fort de går upp eller ner för trapporna som om de inte hade sett dem förut. Visste inte att så små hundar var sådana goda vakthundar. Här kommer i alla fall ingen varken ut eller in utan att jag hör det. Fluffy är den som är argast, Pippi skäller och hoppar på dem med viftande svans. Alla arbetarna vet Pippis namn vid det här laget och bara skrattar åt henne.

Igår under tiden som jag simmade fick jag ett av mina yrselattacker, de kommer ibland. Hela bassängen gungade och jag fick vackert gå upp utan att ha simmat mina 130 vändningar. Kom bara halvvägs. Fick lägga mig på soffan härute en stund. Gick in och lade mig. Jag hade alltså före det tagit antibiotika eftersom tandläkaren hade sagt att jag skulle ta det före operationen. Undrar om det var den som utlöste det. Har ju fått fortsätta med antibiotika och känner fortfarande att världen snurrar lite grann. Inte så farligt men lite snurrigt. Men okey jag är ju lite snurrig i mig själv så det går väl över igen och nu kan jag ju skylla på antibiotika, operation och att bedövningen släpper och jag får ont som xxxx. Min ena svärdotter fyller år idag så jag måste väl samla ihop mig och ringa och gratulera henne med eller utan yrsel. Tager det annars väldigt lugnt i dag. Kan jag väl vara värd?? Det är faktiskt bara jag och hundarna som kan bestämma det. Får nog ta lite tabletter för att sova ikväll.