I morse fick Pippi en ovanlig upplevelse. Vi var på väg ner till stranden på vår morgonrunda. Inte mycket folk där inte klockan 06:30 på morgonen. Hundarna brukar gå omkring och nosa runt, vilket så också idag. De är alltså utan koppel. Alla andra hundar är också det, men så tidigt på morgonen är där varken så mycket hundar eller människor. Imorse kom det dock en gåjoggande man efter oss. När jag skriver gåjoggande, så tror jag att ni vet vad jag menar, de där som är ett mellanting mellan att gå och jogga. Ibland går jag i alla fall fortare än vad de joggar. Men det ser ändå ut som om de joggar. Har själv försökt, men klarar det inte. Kanske jag hade orkat jogga, gå lite längre om jag hade kunnat göra som de gör, med det är en konst. Hur som helst så kom den här medelålders mannen bakom oss. Fluffy brydde sig inte, men Pippi som ju är ganska social mot människor, inte mot hundar verkade lite nyfiken på honom och började närma sig. Det kunde ju vara det där gåjoggande som gjorde henne nyfiken. Hon fick en omedelbar reaktion hos mannen. Han stannade upp, backade och lyfte upp händerna i luften som för att säga: ”Jag ger mig, skjut inte!” Pippi blev helt stel, stannade upp i sitt närmande totalt men efterhand som mannen backade bakåt med händerna uppsträckta i luften, blev hon lite tuffare, gick fram mot honom och till slut började den här lille hunden att skälla. Jag tror hon fick hybris helt och hållet. Trodde att hon var oövervinnelig, en stor människa som backade för att hon ville hälsa. Hon kände sig säkert lika kraftfull som en schäfer! Klart man skall respektera människor som är hundrädda, men jag har personligen inte träffat någon som har varit rädd för mina två små malteser. Och det hade alltså inte Pippi heller. Jag bröt naturligtvis hennes beteende och mannen kunde gåjogga ifrån oss. Undrar dock vad för beteende det utlöste hos Pippi. Tyckte att hennes steg blev lite mer fjädrande och att hon till och med såg ut som att hon blivit större, den här 3 kilos hunden såg ut att ha blivit minst 10 kilo tung. Dessutom fick jag locka henne med godis för att få henne att bryta skällandet på honom, så nu är hon klart helt överbevisad på att hon skall sätta sig i respekt hos stora människor, när hon till och med får godis för sitt beteende. Får ta itu med det vid ett senare tillfälle. Men eftersom hon ju är den som bara har en hjärncell så kan det ju bli ett problem att omprogrammera hennes enda hjärncell. Fluffy verkade inte till att märka av något. Hon gick vidare snusande i sin egen lilla värld, och hoppades som vanligt på att hon skulle finna någon bortglömd korvbit eller något.

Morgonrundan blev lite kortare än vanligt. Jag vet inte om ni någon gång har varit ute för att plötsligt bli bajsnödiga. Ja, det är ju inte något som vi brukar prata så högt om. Men ja, om sanningen skall fram, så har jag blivit det. Det blev jag idag. Kanske utlöst av händelsen med den hundrädda mannen, inte vet jag. Men i alla fall blev jag akut bajsnödig. Jag har lärt mig att när jag känner det så måste jag nog försöka att ta mig tillbaka till bilen. Gjorde inte det en gång, var då tvungen att gå upp i dynerna och uträtta det akuta behovet. Tur att man har bajspåsar med sig när man är ute med hundar. Fick användning för dem då. Men idag vände jag alltså snabbt nog och tog mig till bilen snabbt och enkelt. Det gick bra!

På tal om människor som är rädda för djur, lejon är nog inte så dumt att vara rädd för. Läste i tidningen om 3 jägare som hade tagit sig in i ett reservat för att skjuta noshörningar. Hade tydligen med sig en stor vapenarsenal för tjuvjakten. Man fann vapenarsenalen och lite skor och kläder som inte smakade så gott. Lejonen hade ätit upp det mesta av det som smakade gott. Kanske trist att de skulle dö, men en sak bevisades i alla fall. Man skall vara rädd för en del djur, till exempel lejon. Det handlar väl mycket om att respektera djurens revir och våra egna revir. Jag själv känner mig ju ganska obekväm om en annan människa kommer mig väldigt nära när den pratar, så nära att jag nästan känner andedräkten. Då vet jag inte helt vad jag skall göra, eftersom mitt revir sträcker sig lite längre omkring mig än vad den andres revir gör. Men det handlar ju om mig och det är svårt att veta på förhand hur stora revir var och en av oss behöver och så är det ju klart med djur också.