Har följt historien om personen som var modig nog att anklaga ledare och sjuksköterska för mobbning. Blir lite förtvivlad över resultatet, men hade väl inte väntat mig något annat. Mobbningen påstås inte var konkret nog för att anklagelsen skall leda fram till något. Ledare och sjuksköterska ser detta som en anledning att fira. Min upplevelse blir det motsatta. Jag hade inte sett någon anledning att fira att jag hade mobbat någon men inte konkret nog för att det skulle behandlas som mobbning. Jag undrar mig igen hur konkret mobbning skall vara för att leda till någon åtgärd. De flesta på arbetsplatsen har sett det och är eniga om att det existerade. Naturligtvis inte ledaren och sjuksköterskan, men troligen de flesta andra. Er inte mobbning på en arbetsplats subtil normalt. Jag tänker att det inte är så många vuxna mobbare som tar till händerna eller andra våldsmetoder. Det sker väl alltid med förtäckta ord och uteslutning och avvisning. Tror att det är ytterst sällsynt att någon vuxen mobbare blir helt konkret. Detta innebär alltså att om ni blir mobbade så anmäl inte, det är ingen mening. Som det nu är har dessa två personer fått en psykolog att söka nytt jobb, en psykolog att sluta sin anställning tidigare än tänkt (jag) och nu denna psykologen som försökte att göra något med det slutar det med att ledaren och sjuksköterskan stannar på sin arbetsplats medan psykologen flyttas till en annan avdelning. Troligen frivilligt, men vem vågar att vara kvar hos en ledare som han anklagat för mobbning utan att nå fram??

Jag får lust att gå till en tidning med historien. Jag vet hur dåligt jag själv mådde vid den mobbningen som jag blev utsatt för. Upplever att hela ledningen är ganska svag när de inte kan stå upp för de som drabbas av detta och i stället gömma sig bakom HMS och allt vad det heter. Det blir ett slag i luften och en klapp på axeln åt mobbarna. Stämningen på avdelningen blir ju också överlag dålig. Ingen vågar ju fler gånger att stå fram och säga något. Ger fritt fram till ledaren och hans förkämpar att göra vad de vill. De kommer ju inte heller att få veta hur övriga i teamet mår, eftersom ingen vågar säga något högt. Detta offer som jag kallar honom blev också anmäld till fylkeslegen av ledaren, då denne personen (ledaren alltså) har plötsligt fått en facklig kompetens som han varken har utbildning eller erfarenhet till att värdera. Fylkeslegen var dock klokare än så. Inte detta heller tror jag har någon effekt på ledaren och sjuksköterskan, de anser nog bara att de har blivit missförstådda. Om denne ledaren hade kunnat förhålla sig till att leda det administrativa och att behandla anställda likt, så kanske situationen hade blivit bättre på min tidigare arbetsplats.

Det märks antagligen att jag är arg och besviken över vad som sker där. Men det var ju en arbetsplats som jag i många år trivdes väldigt bra på och där vi hade en tillåtande hållning till olikheter, med högt i tak för att ta upp saker som man inte var eniga om. Det är sorg att detta sker på en arbetsplats som kunde vara rena lyckan att gå till.

Skall nog begränsa mig nu och lugna mina känslor. Kanske jag behöver ta en förmiddagsslummer, sov ju inte så mycket i natt på grund av alla dessa tankar. Allt kommer fort tillbaka när jag börjar tänka på min sista tid på den arbetsplatsen. Tankarna blir som myror i huvudet och då kan man faktiskt inte sova. Men kanske nu, när jag har skrivit av mig lite.

Mobbning med knivhot är nog konkret nog. Eller??