Ja så lämnade jag alltså mina älskade barnbarn och min son och hans hustru på flygplatsen tidigt igår morse. Dagen gick sedan åt till att bara finnas till och känna på tomheten. Ibland när det är mycket liv och kaos så kan jag kanske tidvis, så där 5 minuter, känna på att lugn och ro skulle vara skönt. Men jag vet att jag tycker om kaoset med skällanden hundar, skrikande barn osv, osv. De slåss med varandra och retar hundarna till att skälla. Man säger till dem och sekunder sedan så är det igång igen. Det är väl det som är livet. Saknar dem massa. Ja jag tvättade lite och städade lite, minimalt efter att de hade åkt, satt mest apatisk och lyssnade på en ljudbok. Dagen innan, söndagen alltså var det mer liv och rörelse. Jag stannade dock hemma från stranden, när familjen skulle lapa i sig så mycket sol som de kunde den sista dagen, för att ladda batterierna då de skulle åka iväg till ett kallt och kanske regnigt Norge dagen efter. Men de hade också beslutat att få med sig så mycket som möjligt den sista dagen så de hann med hanggliding, heter det så? Och avslutade med vattenskoter i solnedgången, därefter shopping och vi skulle ha fått med oss den sista Kinarestaurangen också, men det blev hämtpizza i stället. Det blev en ganska hektisk avslutning och alltså därefter helt tyst när jag hade lämnat dem på flygplatsen. Till och med hundarna var lite apatiska igår. Har hämtat sig lite i dag. Gudskelov så får jag besök igen på lördag, men denna gången är det bara en person, så övergången när hon åker igen blir inte lika överväldigande. Anpassar mig igen efterhand. Skönt att det finna människor som vill komma och besöka mig. Jag älskar när huset här är fullt.