Har hört om en barnbok som heter ”Fislandet.” Den handlar tydligen om en flicka som samlar på fisar. Förvarar dem i glasburkar och har katalogiserat dem utifrån vad man har ätit, alltså t.ex bruna bönor fis osv. En dag när hennes föräldrar har en bjudning så går en del av hennes glasburkar sönder och det blir kaos i vardagsrummet. En gammal dam, kanske i min ålder, säger till henne att ”fina flickor fiser inte.” Flickan börjar förstå att man inte får göra en del saker även om de är naturliga. Hon börjar att hålla inne sina fisar. Lyder vuxna, håller med två händer på cykelstyret osv, osv. Hon anpassar sig till det hon tror att andra förväntar sig av henne. Hon blir klart förstoppad och också mer och mer olycklig. Boken handlar om fisar, men den handlar mer om att leva upp till andras förväntningar, sluta med alla naturliga känsloyttringar, inte skratta för högt, inte gråta så att någon ser det osv, osv. Handlar alltså om hur man enklast blir olycklig och deprimerad.

Fisandet eller pruttandet som vi väl har döpt om det till är bara en del av det, men en viktig del. Alla vet vi ju att vi behöver fisa, men ingen erkänner det offentligt. Vi skäms och ber om ursäkt om vi fiser öppet så att andra hör det, eller skyller på att det är någon annan som gjorde t.ex hunden, katten eller någon annan som råkar stå bredvid. Läser man om fisar så får man ju veta att man faktiskt blir sjuk av att inte göra det. Man får också upp att män fiser oftare än kvinnor. Kan det bero på att kvinnor håller inne på sina fisar mer än män och som resultat får ont i magen. Vi har tydligen 1 1/2 liter gas per dygn som vi måste/bör släppa ut. Det handlar kanske om ilska också,vilket är min privata reflektion. Släpper vi inte ut vår ilska så blir vi ju också olyckliga och deprimerade.

Jag är ganska säker på att min ensamtillvaro har medfört att min mage har blivit bättre. Här pruttas det utan att tänka sig för. Jag tror att jag har mer än 1 1/2 liter gas att släppa ut varje dag. Och jag bryr mig ju inte, men ibland händer det att mina hundar reagerar och luktar lite extra i luften runt mig. Inte ens då skäms jag. Helt klart finns det många orsaker till att jag inte kan bo samman med någon på heltid längre, mitt pruttande är säkert ett av dem. Det finns alltså en del fördelar med att ha gått i pension och leva ensam. Pruttande är ett av dem. Problemet kommer ju när jag har folk runt mig hela tiden, jag trivs ju med besök, men får försöka att behärska mitt pruttande, det är dock inte så lätt.

När jag hör om fislandet, boken alltså, tänker jag på när min ena son badade en kväll. Jag gick in till honom för han hade legat lite väl länge i badkaret, han kunde väl vara i 5-6 årsåldern då. Badrummet var helt mörkt och han hade tändstickor i handen. Han låg alltså i vattnet och fes, när fisen bubblade upp till vattenytan försökte han att tända fyr på den med tändstickor. Hade fått med sig att det var gas i fisar och också fått med sig att gas brann. En sådan där underbar händelse i mina barns liv som jag tror att jag aldrig glömmer, inte ens om jag får Alzheimer .