Ensam igen och jag hade bestämt att idag skulle jag sova ut, inte gå på stranden innan det blev ljust. Vad sker, jag vaknar, hundarna börjar att tjata på mig. Så fort jag börjar vakna så verkar det som att jag utlöser en känsla hos dem att de skall få upp mig ur sängen. Jag kan ju ligga vaken fram till ibland 04:00 på natten utan att sova, vända, vrida mig och höra på ljudbok eller annat utan att de börjar tjata på att jag skall gå upp. Men har jag sovit några timmar och vaknar då är det kört, då skall de ha upp mig ur sängen. Alltså jag kom upp, var på stranden lika tidigt som vanligt. Så skall det gå, jag som hade bestämt mig för att jag skulle hålla söndag, mest för att veckodagarna inte skulle vara precis likadana, men alltså så blev det inte.

Idag var tidningen, liksom igår och i förgår, fylld med kampanjer mot chefer som har begått övergrepp mot sina anställda. Övergrepp med sexuell antydning. Det verkar som att alla nu kommer fram med sina upplevda övergrepp och mycket mot de som befinner sig i chefsställning. Dels är jag helt säker på att det finns många män som inte befinner sig i en maktställning som har begått minst lika allvarliga övergrepp men också att chefer har begått väldigt många övergrepp mot anställda som inte har en sexuell antydning. Det vore kanske bra att också ta detta minst lika allvarligt. Jag har hört uttryck som: ”du är anställd, jag är din chef, det är jag som bestämmer”, ”ni har bara att dansa när jag säger att ni skall dansa”, ”det är bara att möta annars är det nekande av order” osv, osv. Listan kan bli väldig lång. I mitt huvud menar jag att ingen som önskar att bli chef borde få lov att bli chef. Många gånger verkar det som att i och med att man blir chef så misstolkar man att teamarbete leder fram till det bästa resultatet. Obama har sagt något som i ett tal: ”det är först när vi arbetar mot samma mål och alla engagerar sig som det händer bra saker. Det blir inte så bra resultat när chefer skyddar chefer istället för dem de borde vara lojala mot. Då handlar det inte som kön, sexualitet, men dock samma drivkraft att visa sin egen makt över andra. Trump verkar att vara en god representant för den teorien. Jag tror inte att han arbetar för att så många som möjligt skall få det bra, utan mer för att få makt genom att utpeka fiender och så split så att han får den andra sidan till att gå på hans linje. Det är en ganska farlig väg, men den fungerar, den har fungerat i många år och fortsätter tydligen att göra det. Maktfullkomlighet är det tyvärr inte bara USA:s president som utövar, utan den finns på både stora och små arbetsplatser och det blir aldrig chefen som råkar illa ut även om det är han/hon som är orsak till problemet. Det är de andra, de så kallade anställda, (jag trodde faktiskt att chefen också var anställd), som blir inkallade på möten och konfliktlösningar, chefen fortsätter som vanligt med de andra chefernas samtycke. Verkar faktiskt som att cheferna har en annan agenda än de anställda och mest är till för att upprätthålla maktstrukturen och att det är den de lägger ner tid på, också när de ibland tager till den där ”snälla” rösten som de ibland använder som om de pratar med ett barn. Har ni råkat ut för det, jag har. Den där förstående men samtidigt lärande rösten som man har med ett barn som inte kan förstå sitt eget bästa att göra. Den är nog den farligaste, vad gör man för att skydda sig då. Ger upp många gånger.