Har varit en slö dag. Kanske alla dagar här är lite slöa. Jag har kommit fram till det sinnestillståndet som jag alltid har skämtat om tidigare, att om man inte har fullt upp, så kommer det att kännas som att när man har en sak att göra så är hela dagen full. Undrar vad man kallar det tillståndet för. Har säkert en diagnos på det också. Såg ett program där en tjej på 12 år hade fått 4 diagnoser på samma dag. Dyslexi, ADHD, Asperger och Tourette. Hon hade inte helt känt sig själv igen i dessa diagnoser. Speciellt menade hon att Aspberger och Tourette inte stämde in på henne. Hon fick alltså många år senare en ny utredning där man inte hittade något kriterier på varken Aspberger eller Tourette. Den psykologen fann dock inte heller något tecken på ADHD och undersökte aldrig hennes Dyslexi diagnos. Men det verkade som hon själv ville ha ADHD diagnosen. Den är nog lite populärare. Jag har själv alltid menat att psykiatriska diagnoser får man utifrån den behandlare som ser på en. Det är inga diagnoser som är huggna i sten. Det är ju faktiskt inte heller de somatiska diagnoserna. T ex har jag själv varit med om många blindtarmsoperationer där man var helt säker på att det var en blindtarmsinflammation som dock visade sig vara en helt frisk blindtarm. Men det är ändå svårare med psykiatriska diagnoser. Jag vet en psykiater minst som nästan rutinmässigt sätter diagnosen Bipolar på patienter efter ett kort samtal. Vet andra som ser ADHD i alla osv, osv. Jag själv har säkert också en tendens att se vissa symptomet som inte de andra har. Problemet är att patienter har en tendens att bli sin diagnos. I Sverige använder man sig t ex. Av 15 olika diagnostiska instrument för ADHD och 13 för autismspektrat men ingen av dem ger någon träffsäkerhet för diagnosen och inte heller för de 13 instrumenten som skall mäta Autism spektrat. Vi har också forskning på att samstämmigheten för olika behandlare är väldigt låg. Det är väl också därför en del patienter går genom psykiatrien med i genomsnitt 4-5 diagnoser, medan andra kan vara uppe i så många som 20 olika diagnoser under sin karriär i psykiatrien.

Skulle önska att patienter inte fokuserade så mycket på sina diagnos utan istället på hur de mår med eller utan diagnos. Problemet blir ju också en överdiagnostisering men också på grund av det en övermedicinering som kan utlösa allehanda symptom och ge upphov till ännu fler diagnoser. Många tänker att om man deponerar medicinen och symptomen då förvärras så måste ju diagnosen vara riktig. Det är tyvärr inget som tyder på det. Tvärtom har många mediciner den förmågan att utsättningssymptom är så allvarliga oavsett om medicinen inte har gjort någon som helst nytta eller har gjort nytta. Det har vi många bevis på också när det handlar om somatiska diagnoser. Detta läste jag bland annat i en tidskrift för läkaren: ”Diagnosen tycks mer bero på vilken doktor patienten träffar än på symtom och funktionsnedsättning. Den låga samstämmigheten måste leda till frågor om diagnostisk validitet.” Så sant som det är sagt. Se upp med era diagnoser, de kan bli självuppfyllande och tänk på att du inte är din diagnos oberoende av om den är riktig eller inte.