Igår gick jag igenom en mapp som jag inte visste att jag hade här och inte heller att jag hade sparat. Där fanns brev från och till mina avlagda män, men också ett brev från min då 21-åriga son. Det var när han precis hade börjat sin utbildning 120 mil ifrån oss andra. Det var en lång ramsa av fan och jävlar. Allt han hatade, inget inget var bra. Det var att han hatade att vara så långt borta från oss. Han till och med skrev att om han bara kunde komma hem igen så skulle han städa och tvätta. Något som han verkligen inte hade gjort så mycket när han bodde hemma. Han hade hemlängtan och tanken på 5 års studier 120 mil borta var outhärdlig för honom. Han skrev i slutet om att han kanske kunde tänka sig att stanna där i 1 1/2 år till. Han hade redan varit där i ett halvt år. Men absolut inte i 5 år. Tiden gick och han stannade i 5 år, hann och bli förälskad och kom aldrig tillbaka till Skåne, även om han också hade skrivit att efter den här utbildningen så skulle han aldrig åka norr om Helsingborg någon gång. När han skickat det brevet till mig så hade jag ju mest lust av allt att åka upp och hämta hem honom och bädda ner honom i hans säng. Behålla honom för evigt hos mig. Jag kan ju faktiskt känna så i dag också, men vet ju att det inte är möjligt och får finna mig i att vi bara har våra barn till låns. Men det gjorde något med mig att läsa brevet nå mer än 25 år senare. Tänka på hur mitt liv såg ut på den tiden. Barn som började att flyga ut ur hemmet. Och tänka tillbaka på den fina tiden när jag hade dem hos mig hela tiden. Förstod inte då att uppskatta det så mycket som jag ju borde ha gjort. Visste inte då att jag resten av mitt liv skulle tänka tillbaka på vad vi hade samman och vad vi på ett sätt har mist. Nu kommer den sonen ner och hälsar på mig. Jag älskar hans barn och tycker mycket om hans hustru också, men det är något speciellt med att få rå om honom en stund utan dem. Att få rå om min son, som jag då när han skrev brevet inte hade några barn och någon fru. Hans kompisar kommer också ner om en vecka och det gör ju också att man går lite tillbaka i tiden i tankarna, för det är desamma kompisarna som var en del av mitt liv på den tiden. Underbart att tänka. Alla minnen som kommer upp när de var galna tonåringar och hittade på de mest otroliga sakerna. Minnen är underbart att ha, dem försvinner inte. Bilder säger inte lika mycket som minnen, men ord kan lätt väcka minnen och det gjorde det här brevet. Till och med drömde inatt att jag var tillbaka i den tiden.

Men nu är det en annan tid och ingen kan ta ifrån mig minnena. Hans avskedsord i brevet var ungefär jag saknar dig din jävla häxa. Det låter ju ganska hårt, men det var en kärleksförklaring som hette duga för mig.