Det bästa med att bo här nere är att jag får ganska mycket besök, (inte tillräckligt, men ganska mycket). Det värsta med att bo här är att det blir också en hel del avsked. Jag har nu precis varit och lämnat min son på flyget. Får tårar i ögonen, känner mig tom och apatisk. Har en hård obehaglig/-ångestknut i magen. Hjärtat slits ur bröstet på mig. Saknar, saknar, saknar. Vet att det blir bättre efter ett tag, men just nu är det bara för jävligt. Har varit så underbart att ha honom här. Avskedet blev ju inte bättre av att vädret är kallt och blåsigt. Kanske för honom. Inte så stor övergång att komma tillbaka till Sverige med detta vädret. Vi gick inte ens på stranden imorse, som han ju älskar. Jag också för den delen. Det blåste och var bara 3 grader. Kallt, kallt, kallat. Just nu känner jag bara för att gräva ner mig i sängen och vänta på värmen och att han kommer tillbaka. Skall snart rycka upp mig, men just nu skall jag bara sitta och känna på smärtan. Till och med hundarna ser ganska så nedslagna ut. De skällde inte ens när jag parkerade bilen på hemvägen och gick av för att köpa hundgodis till dem. De brukar annars alltid skälla när jag lämnar bilen med dem i den. Inte idag. Tror att de också bara sörjde. Pippi har ju honom som sin idol. Han är den som försöker uppfostra henne, vilket jag aldrig har lagt så mycket energi på. I och med att han försöker få henne att lyda en del, så har han blivit hennes ledare. Det blev alltså inte jag. Nu måste hon dock stå ut med bara mig fram till den 3 januari, då han kommer tillbaka samman med sin familj den gången. Skall bli underbart. Skall försöka att tänka på det istället.