Sitter och läser tidningen med alla bilder från nobelfesten. Måste säga att Kronprinsessan ser sagolik ut på festen. Det skall väl ändå vara så att det är pristagarna som skall ha mest fokus en dag som denna. Blir dock mest bilder av kläder på diverse gäster och inte så mycket kring vad pristagarna har gjort, mer än att det bara är män som mottager det priset idag. Det handlar nog om #metoo# fokuset i år. Ja, man måste ju säga att det är lite konstigt att inte en enda kvinna har gjort sig bemärkt för ett nobelpris i år. Kvinnor utgör ju cirka 50% av mänskligheten. Vet inte om siffran är rätt, tippar bara. Men just den tippningen gjorde att jag kom ihåg en middag i gyllene salen som jag deltog på för väldigt många år sedan. Närmare bestämt måste det vara på 70-talet. Det var Elektroluxkoncernen som hade samlat sina anställda där för en fest och en massa tacktal. Min dåvarande man och mina barns far, var en av de anställda. Vi reste alltså upp till Stockholm för att vara närvarande vid denna fest. Vi satt förvisso inte vid honnörsbordet, men vi var med. Det var många tal och när själva chefen för koncernen reste sig upp för att hålla ett tal där han hyllade kvinnan, så trodde jag inte att jag hörde rätt. Han pratade alltså om allt kvinnorna gör i kulisserna för att hjälpa sina duktiga och ambitiösa män som står upp för företaget. Han pratade om den viktiga delen, markservicen så att männen kunde utföra sitt viktiga arbetet. Inte ett ord om att kvinnorna skulle kunna göra ett viktigt arbete, mer än att det var viktigt att markservicen fungerade för annars kunde inte männen göra det jobbet, de var satt att göra. Jag trodde att jag skulle få kramp. När alla skulle resa sig för att skåla för dessa fantastiska kvinnor som utförde hela hemarbetet, med matlagning, tvättning, städning och uppfostran av barnen, så kunde jag klart inte vara tyst. Jag sade högt och ljudligt att jag inte tänkte sitta kvar när männen skålade för sina kvinnor utan att det i så fall var min plikt som kvinna att skåla samman med männen för den utdöende arten av kvinnor som nöjde sig med att utföra markservice. Min kära man visste inte vad han skulle göra. Han försökte få mig att sitta ner och bli skålad för. Han skämdes väldigt över mig och ville bara att jag skulle vara tyst. Vi lämnade gyllene salen ganska snart efter den incidenten. Vi skilde oss ju också, även om jag nog inte kan skulle det på den händelsen.

Visserligen var detta på 70-talet, men ändå. Inte konstigt att tingen håller i sig så många år efter det. Det är en del som har förändrats. Jag tror inte en koncernchef hade vågat att hålla ett sådant tal och om det hade gjorts så kanske fler kvinnor än jag hade protesterat. Men likväl undrar jag om inställningen har förändrats. Jag tror inte att vi kan förändra så mycket om vi inte börjar att behandla våra söner och döttrar annorlunda. Inte säger att han är ju bare en kille. Låter killarna fara fram med att de bara är sådana, måste slå och skrika högst osv. Slutar med att säga att killar leker med bilar och tjejer med dockor. Vi måste se barn som lika även om de också är unika var och en för sig, men det handlar inte om könet. Men så länge vi ger killarna rätten att uppföra sig som de vill för att de är pojkar så fortsätter ojämlikheten. Vi måste kräva samma saker av en pojke som vi kräver av en tjej. Det är det jag i alla fall tror på. Vi måste förändra saker när det går att förändra, alltså innan barnen har blivit 12 år. Efter 12 får vi bara stå på sidan och se vad vi kunde ge dem för värderingar medan vi kunde påverka dem.