Bara en vecka kvar till julafton. Men jag gick som vanligt på stranden imorse, mötte solen och mina bekanta där. Många hundar, alla är glada och hälsar även hundarna. En och annan hund är i koppel, men det är inte många. De flesta andra hundarna hälsar glatt på varandra, följer med någon annan människa och hund en stund och återvänder sedan till husse och matte. Ingen som hoppar och skäller eller blir jobbig på annat vis. Det är en förmån att få möta dagen på stranden medan solen tar sig upp över horisonten. Idag var det ganska kyligt, men känns ändå varmt när solen kommer upp. Hem, äter frukost och ror i min roddmaskin. Nu har jag bara simningen kvar. Väntar tills det är lite varmare. Varmt i vattnet, men håller ju på att frysa ihjäl innan jag kommer i vattnet om inte solen har hunnit värma upp lite.

Här är det alltså ingen julstress. Inget som jag måste hinna före julafton. Det är skillnad mot tidigare. Jag säger inte att det är bättre. Jag tyckte om att stressa inför julen, allt pynt som skulle fram och mat som skulle lagas. Det viktigaste för mig var dock pynten. Förstår inte helt vad som har hänt med mig nu, när jag inte har pyntat alls. Jag kommer ihåg när mina barn var små och jag pyntade verkligen överallt. Mina barn sade att jag pyntade för mycket när de blev lite större. Undrar vad de tycker idag när jag inte har en enda tomte, julkula eller glitter. Men jag har väl alltid varit den som har överdrivit antingen på det ena sättet eller på det andra sättet. Jag läste i dagens tidning att var femte människa i Sverige drabbas av ”julstress”. Undrar om det är var 5:te människa eller var 5:te kvinna. Kanske en och annan man också. Men jag har faktiskt den fördomen att jag tror att det är kvinnorna först och främst som stressar med julen. Vem är det som koordinerar skolans schema för deras julfirande med familjens schema i regel. Vem är det som stryker luciaskjortorna, vem är det som bakar, handlar, gör paketkalendrar, skickar julkort, kollar att adventsljusstakarna fungerar, skaffar fram tyger, papper och snöre till julpyssel osv i en lång räcka. Jag tror faktiskt att majoriteten av det är kvinnor. Det finns säkert undantag, men… Männen kan ju ibland få mycket skryt för att han har gjort brunkålen eller kanske till och med skinkan. Eller rullat den skånska senapen som det var i min familj. Det var oftast min far som gjorde den, men min mor som gjorde det mesta annat. Han kunde dock också deltaga i bakning, men då var det att sänka munkarna i oljan eller trycka ut pepparkaksgubbar. Det var inte han som gjorde degen och städade upp efter allt kladdet som han och vi barn hade åstadkommit. Har säkert förändrats en del sedan jag var liten, men tycker nog att framstegen har gått ganska sakta. Min mor somnade tidigt på julafton.

Hur som helst, jag kanske också somnar tidigt på julafton efter att i bästa fallet ha skickat en bild av en pepparkaka och glögg till mina barn och barnbarn. Den bilden skall ju i så fall andas julstämning. En julstämning som oftast försvinner efter att vi har fyllt 12 år. Fram till dess förväntar vi oss så mycket av julafton och längtar och väntar på den. Efter 12 (kanske inte helt så kategoriskt, finns undantag) så blir vi ofta besvikna, tror inte på tomten längre och får inte de stora överraskningarna i paketen. När vi blir vuxna börjar vi ju i bästa fall att njuta av julmaten och ser fram mot den, även om äta julskinka snart kommer att ses som ett övertramp ur miljö och djurskyddssynpunkt. Vad skall vi glädja oss åt då. Ja jag är garanterat djurskyddsvänlig i år. Lovar att inte äta julskinka. Men jag kommer nog inte heller till att äta grönkål och brunkål. Inte ens risgrynsgröt kommer att slinka ner. Men kanske en pepparkaka. Inte för att jag älskar pepparkakor, men det är ju jul.