Idag sov jag lite längre än vad jag brukar att göra. Var väl trött. När jag vaknar på en tidpunkt som känns fel för mig så har jag ofta inte lust att följa de normala rutinerna. Vet inte helt varför, men rutinen blir på ett sätt störd då och då är det liksom lika bra att fortsätta att bryta rutiner. Men idag körde jag likväl ner på stranden med hundarna, mötte naturligtvis inte de vanliga människorna som jag brukar träffa när jag håller mig till ungefär samma tidpunkt. Idag blåste det dessutom, det var nästan som i Skåne och/eller Lista i Norge. Det känns som att man går dubbelt så långt, när man hela tiden kämpar med motvind. Jag väljer oftast att gå mot vinden på väg ut och därmed ha medvind på väg tillbaka till bilen. Jag gjorde så idag också. Kämpade i motvind och fick därmed gå i motsatt riktning mot vad jag brukar. Men i gengäld hade jag ju medvind tillbaka. Det var skönt. Kändes som att jag gick en mil istället som det blev 6 kilometer. Vinden hade också blåst upp vågor med luft som gjorde att man sjönk ner i sanden. Den brukar vara ganska hård att gå på normalt. Nu blev det alltså ganska tungt.

När jag gick och kämpade mot vinden så tänkte jag på de här sociala medierna, där jag bland annat följer en del av mina barnbarn. Jag blir ofta lite lätt illamående över alla de där orden som de använder när de skriver på den ene eller andra ”selfies”. Ofta läser jag: ”Du är finast”, ”Nej du är finast”, ”Älskar dig”, ”oj, så fin du är” osv osv i en lång räcka av ord. Ja, det är ju positiva omdömen, men på något sätt upplever jag att orden blir helt urvattnade och betydelsen försvinner. Den används mer eller mindre som ett mantra som har förlorat sitt värde, tycker jag. Jag tror inte på att vi älskar alla människor. Jag tror att vi kan älska ett fåtal, men inte alla de som vi skriver det till. Då har ordet förlorat sin betydelse. Hur är man om man är finast. Det ordet används också utan en tanke, det är bara ett tomt ord kvar. Javisst är det bra att det inte innebär ett näthat som ju också finns på de sociala medierna. Men jag tror att vi skall vara lite försiktiga med superlativer också, så att de faktiskt kan betyda något, när vi ger dem till speciellt utvalda för oss. Mina barn älskar jag, men jag älskar ju inte alla deras kompisar för det. Jag tycker om dem men älskar inte dem.

Jag själv är ju så gammal att jag växte upp samman med föräldrar som aldrig skulle drömma om att säga till mig att de älskade mig. Min far kunde heller inte för sitt liv dela ut fysiska ömhetsbetygelser uppfödd som han var i en annan tidsanda. Min mor tog dock gärna och kramade oss, men sade naturligtvis inte att hon älskade oss. Inte heller fick vi så mycket verbala beröm för att vi gjorde det ena eller det andra. Jag var dock aldrig i tvivel om att de älskade oss. Jag var heller aldrig i tvivel om när de menade att jag hade gjort något bra, även om de inte höjde mig till skyarna, så märkte jag det. Mina föräldrar visste alltid vad mina vänner hette och vad deras föräldrar hette också för den delen. Visste vad de var och vad de stod för. De visste också var jag höll hus när jag inte var hemma, till trots för att det inte fanns mobiltelefoner på den tiden. De följde mina vänner hem när det hade blivit mörkt. De brydde sig om mitt liv och mina vänner, därför bland annat visste jag att de älskade mig. Det behövde de inte bevisa med ord eller kramar.

Jag själv älskar att krama folk, tror att det delvis handlar om att jag lever ensam utan kroppslig närhet mer än till mina hundar. Men ja, jag kramas gärna när jag hälsar på folk, mina kramar betyder helt säkert inte lika mycket som den kramen jag fick av min mor vid sällsynta tillfälle. Hade jag fått den hela tiden, så hade den inte betytt lika mycket som den gjorde när jag väl fick den.