Onsdag innan julafton.

Sov länge idag också. Har kanske anpassat mig till pensionärslivet. Men jag vaknade vid ca 03:00 av att Pippi väckte mig och då hörde jag någon hund skälla på utsidan. Ja, det var faktiskt Fluffy. Jag hittade inte henne igår när har skulle gå och lägga mig, men hon brukar ju hitta de mest otroliga platserna att kura ihop sig på. Unde sängar, under filtar osv. Jag gick alltså och lade mig utan att ta med henne i sängen. Tänkte att hon väl fick skylla sig själv. Men alltså hon hade varit ute. Bra att det inte är lika kallt här på natten som i Norge och Sverige. Hon var nu ganska glad över att få komma upp i sängen och sova samman med mig och Pippi. Det var kanske därför som jag sov lite länge, hundarna var trötta och väckte inte mig. Fluffy hade ju haft en tuff natt utomhus och Pippi hade kanske varit orolig över var hon hade tagit vägen. Kan hundar bli oroliga, jag är inte helt säker på det. Men man säger ju att de lever i nuet, så nuet på natten var ju i Pippis fall att ligga i min säng och kanske veta att Fluffy var ute. För Fluffys del var det ju att vara utelåst, har nog aldrig hänt henne för. Mina hundar brukar ju vara ganska säkra på att se till var jag är hela tiden. Det missade Fluffy igår kväll.

Solen sken när jag kom ner till stranden och det var inte så många människor där, de flesta går lite tidigare på morgonen. Men som alltid far det en massa tankar genom huvudet på mig när jag är ensam och promenerar på stranden. Imorse tänkte jag på tårar och att gråta. Ju äldre jag blir ju lättare har jag för att gråta. Gråta av glädje, av att jag blir rörd av något, att något är vackert, att något är sorgligt osv. I en massa sammanhang alltså. Tårar betyder inte bara sorg och att man är ledsen. Man säger bland annat tårar ofta beror på att man känner sig hjälplös och maktlös. Det kan jag absolut hålla med om. När jag kommer i en situation där jag känner mig helt maktlös så stiger tårarna i mina ögon, verkligen utan att jag vill det. Just i de situationerna så vill jag verkligen inte visa att jag känner det så. Precis tvärtom skulle jag ju vilja att omgivningen trodde att jag hade kontroll istället för att jag helt avslöjar mina maktlöshet genom mina tårar. Men tårar är också bra, bland annat vet vi att stresshormon lämnar våra kroppar när vi gråter och att vi kommer i kontakt med våra värderingar när vi gråter av en film eller en bok. Att vi faktiskt gråter för att vi känner för någon annan människa och andra livsöden. Jag tror inte att jag kan ha några stresshormoner kvar överhuvudtaget eftersom jag håller fast vi att en film där jag inte gråter oftast är en dålig film, likaså med böcker.

Men när vi gråter helt tiden vid t.ex en depression så kan det ibland mer handla om ett negativt ältande och att vi tycker synd om oss själva. Då blir vi offer och offer är alltid maktlösa och då skall vi kanske försöka att se oss som mera kompetenta istället och att det är vi som har makten över våra liv. Det är ju inte så lätt när vi är deprimerade, men så länge vi sitter fast med att vara offer, så kan vi inte heller ta oss ur en depression, vi måste tvinga oss att handla om det så bara handlar om att gå upp ur sängen och tvätta oss som en start. Så länge vi ligger kvar kommer vi att få ligga kvar, utan att något händer.

Är det någon som klarar av att se så vacker ut när man gråter som denna bilden visar. Själv ser jag i alla fall inte klok ut för att inte tala om hur jag ser ut om jag både har sminkat mig med mascara, eyeliner osv och gråter. Den bilden skulle inte göra någon glad, men det kanske inte heller är meningen när man gråter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s