Ja, klart morgon på stranden med hundar och människor i en lycksalig blandning är underbara. Alla verka till att ha sovit gott och bara väntat på att det skall bli ännu en underbar morgon. Strandpromenaden avklarad, 9000 steg visar klockan och 5,86 km. Det finns faktiskt en hel del fördelar med att vara liten. Jag uppnår de där 10 000 rekommenderade stegen mycket fortare än t.ex min son som är längre och tar längre steg. Kanske lite orättvist. Vi skall kanske rösta om det. Jag läste i tidningen idag en insändare som menade att man skulle lotta om vem som skulle få vara Lucia och lotta om vem som skulle vara i vilket lag i skolan. Detta för att undvika besvikelser hos barnen och som insändaren menade mobbing. Han skulle ha varit med på det hotellet i Malaga med många spanska barnfamiljer, där man hade olika lekar för barnen på kvällarna. Där lektes bland annat hela havet stormar, det barnet som blev utan stol och fick lämna scenen pekade alla finger åt och sade något på spanska som jag tolkade: ”Tji fick du, du blev utan!”. Ja, det hade nog inte gått i Sverige. Där skall ingen bli utan. Undrar hur dessa här barnen kommer att klara av kommande besvikelser. För besvikna kommer de att bli om de har lärt sig att livet aldrig skall göra dem ledsna. Jag menar att vi kommer att bli besvikna så länge vi tror att andra vill det samma som jag, att vi inte skall förvänta oss något av andra utan bara av oss själva. Om jag vill göra något skall jag involvera mig själv och inte tro att min omgivning vill samma sak som jag vill. Förstår ni hur jag menar. Det blev lite konstigt när jag försökte få ner det på pränt, men i huvudet är det ganska klart. Inte för att jag inte också har förväntat mig saker av andra, men då har det ofta resulterat i att jag har blivit besviken. Att vi någonstans skall se till att den kommande generationen aldrig får uppleva att de misslyckas, tror jag inte är ett bra sätt att gå fram på. Vi måste däremot lära oss att misslyckas inte är så farligt, vi kan komma igen, eller så kan vi lära oss att just det kanske inte är vår melodi. De spanska barnen som fick dessa pekfinger och intryckt att de hade misslyckats med att hinna fram till en stol såg faktiskt inte ledsna ut. De sprang inte till sina föräldrar och klagade. De väntade på nästa lek och deltog lika til synes i alla fall lyckliga i den.

Igår kom jag inte iväg till stranden, men det hade ni nog redan anat om ni läste mitt inlägg igår. Men jag gav mina hundar ett något försenat julbad och bestämde mig för att göra något med mina naglar. Jag vet inte helt om jag kan kalla mina naglar för naglar. De är tunna som löv och splittras, blir aldrig längre än fingertoppen och då har de redan fått sprickor som man kan skala av lager efter lager. Har i somras köpt sådan där lösnaglar med gelé hette det. Vet ju att mina naglar blir värre efter att ha haft lösnaglar på sig, men resonerade nu som så att värre kunde de inte bli. Alltså jag tog på mig att göra lösnaglar på mig. Det tog tid, läste bruksanvisningen noga och satt ute i solen och gjorde det. Lösnaglarna blåste ner, när jag precis hade fått på en nagel, limmet tog en hel evighet på sig för att torka. Man skulle dessutom se till att det inte fanns luftbubblor och att man tryckte ned dem helt på alla sidor. Hur gör man det när man bara har tillgång til en hand. Varje gång jag tyckte att nu har nog limmet torkat, så visade det sig att det inte hade det. Fick börja om igen. Ja, jag skall nog inte bli nagelkonstnär. Fick i alla fall på alla 10 med varierat resultat. Det blev definitivt inte perfekt, men jag upplevde att det blev bättre. Känns ganska skönt att ha lite längre naglar, men kan väl inte räkna med att de håller så länge, så det gäller att njuta av dem medan de sitter kvar. Skall kanske nästa gång leta upp en nagelsalong som kan göra det lite vackrare.

Tog bild av dem och blev ganska förskräckt över hur det såg ut på bild, kändes som det såg bättre ut när jag inte hade dem på bild. Såg ju också att till och med mina händer känner sig gamla, men det har nog inte med lösnaglarna att gör.