Juldeppig!

Igår eftermiddag infann den sig, alltså juldeppigheten. Den brukar ju komma någon gång under julen, vet inte om det är en kvarleva sedan man upptäckte att tomten inte fanns. Julen blev aldrig sig likt efter det. Men någon gång under julen brukar den komma i år kom den igår och varar fortfarande. Förra julen missade jag den faktiskt. Då hade jag ca 40 graders feber hela julen och brydde mig inte så mycket varken om deppighet eller tomten. Var helt nöjd över att få lov att vara i fred och gå ut och in i sömntillstånd. Det kanske är lösningen på juldeppigheten.

Men i år var jag alltså frisk nog att känna av den. Den tog mig bara i besittning som någon form av kräftsvulst, som sprider sig i hela kroppen. Till och med vädret blev grått och trist vilket ju är ovanligt här. Det kan ju vara en bit av grått väder som medför deppigheten, inte bara tomten. Jag tvingade mig i alla fall upp ur sängen och ned på stranden. Tänkte att nu försvinner den, men solen skymdes av mörka moln och det enda som lättade upp humöret var vågornas eviga och tålmodiga slag mot stranden. Det är något med det också, dessa eviga vågor som aldrig ger upp. Tar en bit av stranden och ger tillbaka den bitvis ibland. Men tar ju mer och mer för varje år som går. De drabbas inte av deppighet utan fortsätter tålmodigt att bearbetar sanden. Just nu har den gett tillbaka lite av ”Neptunus hår”. Det är de där runda bollarna av sjögräs som havet ibland ger ifrån sig. Men ännu är det bara små kulor av dem, ibland är de stora som tennisbollar, men vackert runda hela tiden. Snäckskalen är borta till trots för att det fanns ganska många av dem igår. Det blev storm igår här och den har inte lagt sig helt ännu.

Mina naglar börjar redan trilla av eller brytas. Det är ju ännu en orsak till att deppa, eller? Kanske inte, det ligger nog i sakens natur, men naturen är ju inte alltid så välkommen. Idag får jag nog tvinga mig till det mesta. Skall försöka att uppamma energi nog för att sätta mig på roddmaskinen och kanske därefter tvinga mig till att simma. Vill nog helst vänta med simningen tills det ser mer inbjudande ut. Solen har börjat titta fram men det blåser fortfarande kallt. Termometern visar bara på 14 grader. Tur att jag inte är i Sverige och/eller Norge, då hade nog deppigheten inför vädret varat längre. Jag räknar med att jag använder den här dagen till att deppa, men att det imorgon känns bättre igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s