Idag är det alltså trettondagsafton. Imorgon är allt stängt i Spanien. Det är den dagen som barnen får sina presenter, kanske en och annan vuxen också. Idag var vi 3 på stranden. Min son, hans fru och jag. De som var under 25 år sov fortfarande, men så hade de ju också jobbat lite längre igår kväll, eller säger man natt. Jag vet att de inte gick och lade sig före 01:00. Hade då jobbat hårt med sina mobiltelefoner och kanske också en och annan film på TV. Klart de var utmattade. Jag hade hunnit med frukost, strand, rodd och simning innan de uppenbarade sig. Pigga och glada. Nu har vi åter lite mer ljud här, musiken flödar och de är på väg till bassängen efter en lååång frukost. De gör det enda rätta de njuter av varje sekund.

Vi som är över 25 år tog en mer gemensam frukost. Hade många intressanta samtalstema, eller vad säger ni om mässling, scharlakansfeber och andra barnsjukdomar. Det kallades i alla fall barnsjukdomar på min tid. Idag verkar det som i tidningen att föräldrar blir lynchade om deras barn får barnsjukdomar. Man skall tydligen utrota barnsjukdomar med vaccin med mer eller mindre framgångsrikt resultat. När mina barn och jag växte upp hette det att man skulle se till att barnen fick alla dessa sjukdomar så fort som möjligt. Om det spreds sig att något barn hade mässling, röda hund, vattenkoppor eller påssjuka så skickade alla friska barns föräldrar hem sina barn till det barnet som hade insjuknat. Har tänkt en del på att det nog inte alltid var så kul med ett barn som var sjuk och hade feber samtidigt som man fick hela huset fullt av mer eller mindre främmande barn. Men det var ganska framgångsrikt. Kommer dock ihåg att min far hade missat att få påssjuka innan mina barn fick det. Han blev ganska sjuk. Han var dock över 70 år då, så jag tyckte i alla fall inte att han behövde skaffa sig fler barn. Jag frågade inte honom om hans åsikt om det. Jag hade tyvärr inte heller haft påssjuka så när jag och mina 3 barn hade det så såg vi verkligen ut som roliga familjen. Alla hade en svullnad från öronen och nästan ned till brösten, åtminstone hela halsen. Det var kanske inte roliga familjen, man skulle kanske hellre likna oss vi familjen Adams.

Själv fick jag scharlakansfeber när jag var lite mer än 8 år. Jag tror i alla fall att det var då. Jag vet att mina klasskamrater hade fått gådockor. Och jag var väl aldrig speciellt intresserad av docklekar, men själva tekniken med att en docka kunde gå var jag fascinerad av. Min far sade absolut nej, men när jag skulle åka i ambulans till sjukhuset i Lund så kom han in till mig och sade att du skall få en gådocka. Jag såg min chans och svarade: ”Jag vill inte ha en gådocka jag vill ha en häst!” Jag fick en häst. Men det var mycket styr med scharlakansfeber på den tiden och hela huset blev rökat, mina systrar fick inte gå i skolan och man fick bara träffa sina föräldrar genom en glasruta. Man såg dem men ingen som kunde ta och trösta en. Jag fantiserade mellan penicillinsprutorna hur man skulle kunna rymma från sjukhuset. Nästa gång jag fick scharlakansfeber var jag lite äldre men fortfarande inte tonåring. Det var inte full lika mycket ståhej, men fortfarande gällde isolering och min äldsta syster som skulle ta studenten fick flytta till en gammal faster så att hon kunde fortsätta i skolan. Min yngre syster fick till sin egen glädje slippa skolan, men fortsatte att gå och hälsa på sina kompisar efter skoltid. Inte vet jag vad det handlade om för sorts isolering. Den gången fick jag ligga på sjukhus över julafton utan presenter eftersom man inte fick ta med sig något från sjukhuset. Jag kom hem till Nyårsafton vet jag.

Ja det var lite om de här barnsjukdomarna som man försöker att utrota. Har aldrig förrän nu förstått at de var så farliga som de nu skriver i tidningen. Alla hade ju dem.