Idag började dagen som vanligt. Jag behöver rutiner. Vaknar, dricker en kopp kaffe och kör iväg till stranden. Njöt av en solig strand och träffade en del människor och många hundar. Kommer hem, roddmaskinens tur och frukost. Lade mig och solade i solen, Pippi kräket på mig. Går in och hon kräker ännu mer. Ger henne yoghurt, verkar som hon blev bättre. Har fått sms från mitt äldsta älskade barnbarn. Hon brukar skriva till mig när hon vill att jag skall ringa. Har inte sett att sms:et är 2 timmar gammalt. Alltså för sent, hon svarar inte. Likadant förra helgen, var i en affär när hon skickade sms och sedan var det försent. Då svarade hon alltså inte. Idag ger jag inte upp. Tager dock och pratar bort en stund samman med min syster och min favoritsvåger. Hon pratar om röda, gula, gröna och blåa människor. Hon har alltså precis lyssnat på en bok som heter. ”Omgiven av idioter”.  Hon säger inte helt vilken sort hon tillhör eller som hon menar jag tillhör. Men hon väcker naturligtvis mitt intresse. Måste lyssna. Letar reda på boken på ”Storytel” och lastar ner den. Börjar lyssna medan jag hoppar i bassängen för att simma. Min telefon ringer, kanske mitt älskade barnbarn, hon brukar dock inte ringa utan bara skriva sms när jag kan ringa henne. Upp ur bassängen. Telefonen blir ganska blöt, men säger raskt att jag ringer upp henne när jag har fått på mig en badrock. Alltid lika kul att höra hennes röst. Hon skall börja på en annan avdelning på sitt arbete och ser fram mot det. Pratar med henne medan jag sitter insvept i min badrock. Saknar henne, men hon lovar att försöka att komma och hälsa på och är då intresserad av att vi skall åka en sväng till Marocko. Måste alltså se till att ordna hundvakt härnere. Sätter upp det på min redan alltför långa minneslista.

Sätter på boken igen medan jag hoppar i bassängen och slutför mina 1000 meter. Lyssnar och försöker komma på vem jag är av dessa gula, osv människor. Kommer egentligen fram till att jag inte är någon. Kan man vara inte någon? Jag trodde faktiskt att jag var någon. Men jag kan också se att jag är lite av varje. Lite gul eftersom jag blir frustrerad av stränga regler och inte tycker om att bli avvisad. (Vem tycker om det, det står inte i boken). Ja jag är gul också eftersom jag gärna vill bli bemött med vänlighet. (Vem vill inte det?) Jag kanske är lite röd eftersom jag inte tycker om att misslyckas. (Hur många hurrar högt efter att de har misslyckats med något?) Kanske jag är lite grön eftersom jag gärna vill ta en sak i taget, klarar det dock inte så ofta. Oftast kastar sig minst två och kanske tre saker över mig samtidigt. Och kanske grön för jag älskar inte precis konflikter. Kanske jag likväl är blå eftersom jag tycker att det är bättre att göra en sak rätt än fort. Men tyvärr lyckas jag väl inte leva upp till det så många gånger. Jag är nog blå också på grund av att jag känner mig mer bekväm med rationella människor än irrationella. Ja, vad bli då summan av kardemumman. Om boken sätter igång så här mycket efter att jag bara har lyssnat på 2 kapitel är det osäkert om jag skall lyssna på fler. Han skriver en bok som heter: ”Omgiven av psykopater”. Det är ju möjligt att jag helt skall avstå från att lyssna på den. Jag vill inte upptäcka att jag också är psykopat. Det räcker med att jag är grön, gul, röd och blå. Jag kommer att spricka som en kameleont om jag blir fler färger.