Jag är glad över att min far gav mig lite våghalsighet. Och jag är glad också över att jag överlevde hans uppfostringsmetoder. Men jag blir idag ledsen över att höra att människor är så rädda för allt möjligt. Folk är rädda för att gå hem i mörker eller efter att solen har gått ner. Rädda för att bli smittade, rädda för att bli våldtagna osv. Rädda för att bli sjuka, rädda för att bli skadade och vara ensam. Bygger murar runt omvärlden för att inte något skall hända. Något kommer att hända helt säkert. Vi kommer till exempel alla att dö, förr eller senarer. Frågan blir vilket liv lever vi om vi hela tiden skall vara rädda för att dö eller bli skadade eller bli sjuka. Hur har vi det idag? Lever jag eller är jag sjuk och skall dö. Just nu lever jag det är en sak som är säker, annars hade jag inte haft svårt för att somna och jag hade definitivt inte brytt mig om vad som skulle hända mig mer. När jag väl är död så har jag i alla fall inga bekymmer. Men skall jag verkligen slösa bort livet med att bekymra mig medan jag lever. Det blir lätt en paradox för mig. Nu är det ju inte så att jag inte bekymrar mig alls, klart jag gör, men jag försöker i alla fall fråga mig om jag bekymrar mig för något som jag kan göra något åt eller om jag bekymrar mig över något som jag faktiskt inte kan påverka. Jag vill dock inte påverka vad som händer så mycket att jag inte vågar leva fritt i dag och för ögonblicket, eftersom det är det enda jag vet något om just nu. Jag vill faktiskt våga gå ut när det är mörkt utan att bekymra mig om eventuelle våldsmän eller kvinnor. Jag vill heller inte förstöra mitt ögonblick just nu med att jag kanske kommer att bli sjuk någon gång i det ena eller det andra. Inte heller att tänka på vad som skulle hända med mina hundar om jag nu skulle dö helt plötsligt utan att någon visste om det. Helt säkert på att de löser sig på ett eller annat sätt och i vilket fall som helst så kommer inte jag att bry mig när jag är död. Det blir kanske ett problem för någon men i vilket fall som helst inte för mig.

Min far trodde helt enkelt inte att vi skulle bli allvarligt skadade oavsett vad vi gjorde. Han kunde utan problem kasta upp oss på icke inridna hästar när vi var ganska små och vara övertygade om att vi skulle klara oss. När jag och mina kompisar jumpade på is i hamnen så fick mina kompisar en utskällning medan min far tyckte att det var ganska tufft gjort. Han såg inte någon fara och visade vi rädsel för något så kallade han oss bortbytingar. Det var helt säkert inte den bästa uppfostringsmetoden. Men det gav mig i alla fall en känsla av att man klarar det meste om man bara vågar göra saker och inte låta sig hejdas av att farliga ting kan ske som inte har skett. Och om man inte vågar göra det som man har lust till så blir det kanske så mycket begränsningar i livet att det likväl inte är värt att leva det.

Jag har en nära vän som blev rädd för att sola när jag fick malignt melanom, medan jag själv flyttade till solen. Jag är ganska säker på vem som har det bäst oavsett vad slutet nu skulle bli. Jag kan inte förstå vitsen med att leva om vi skall gå omkring i ständig rädsla för än det ena och än det andra. Jag rekommenderar Wilhelmsens bok ”Kongen anbefaller”, och att den som läser den hänger upp hans 3 valspråk på sina kylskåpsdörrar. Nämligen: ”lita inte på dina tankar” lita inte på dina känslor”, ”lyssna inte på din kropp.” Låter kanske som farliga valspråk, men förklaringen får ni i hans bok. Tankar är inte sanna, känslor är inte sanna och lyssnar vi för mycket på vår kropp så får vi höra så mycket som vi inte behöver bry oss om.