Jag har aldrig tänkt att man kan sörja någon man inte känner på riktigt. Som när en massa människor började att gråta när prinsessan Diana dog. Jag tycker fortfarande det är lite underligt, eftersom det bara är en bild man sörjer, inte människan, man känner dem verkligen inte. Jag kan dock känna att något saknas i Sverige nu när Lill-Babs har dött. På något sätt har jag ju växt upp samman med henne. När hon gjorde sin debut var jag något för ung för att engagera mig i sång och artister, 9 år gammal. Jag tror att det var då hon sjöng ”Min mammas boogie”. Men 1961 när man började engagera sig mer i musik och definitivt såg Melodifestivalen och hejade friskt på Sverige. Där var LIll-Babs med ”April, April” som blev en otrolig slagdänga i flera år. Alla gick omkring och nynnade på den. Jag också som inte kan sjunga en enda ren ton. Men den gick absolut att sjunga likväl. Kanske inte något för de som älskar mer klassisk musik, men för mig var den en hit. Lill-Babs är i mina ögon också en väldigt god representant för Sverige. Jag upplevde henne som att hon alltid spred glädje omkring sig och som hon var snäll mot alla människor som hon mötte. Kan klart ha fel, men det är den bilden som jag föredrar att behålla av henne. Känns faktiskt lite tomt, även om jag inte kände människan bakom bilden som man fått, så har hon ju faktiskt alltid funnits i mitt liv, även om det bara var via tidningar och TV och liknande. Alla måste vi ju dö någon gång och jag tror att Lill-Babs hade ett ganska bra liv medan hon levde, även om hon råkade ut för en del stormar också, vilket är ju så ett liv skall vara. Jag tror också att hon var glad över att ha kunnat fortsätta att göra det hon trivdes med fram till sin död.

Annars har vi haft en typisk spansk vardag här idag. Gått på stranden imorse. Väldigt skönt att vara lite tillbaka i rutiner, även om jag känner av att jag nu inte har gått så mycket som jag brukar. Benen känns på ett sätt tyngre att flytta runt än när jag är i rutinen. Det kommer väl förhoppningsvis tillbaka. Har också använt roddmaskinen. Igår åt vi jättegott utomhus på kvällen. Jag brukar ju alltid bli bortskämd av min son när det gäller måltider här nere. Han har också infört en sund frukost, så jag åt faktiskt havregrynsgröt med lönnsirap imorse efter strandpromenaden. Det har jag inte gjort sedan jag var barn, men det var jättegott. Tror att jag skall införa den vanan. Har inte ännu fått lust på chokladmousse, som jag brukar vid den här tidpunkten. Kanske är det havregrynsgröten som har gjort det. Idag jagade vi via internett efter primör sparris, alltså den vita. Den skulle vi ha hollandaisesås till, men tyvärr hittade vi inte vit sparris, så vi kör nog med den goda pastasåsen som han lagade igår. Vi har varit duktiga också sågat palmblad. Det måste man ju göra då och då härnere eftersom de nedersta bladen vissnar och då ser träden ganska ledsna ut. Min fantastiska son lagade också min parasoll igår som hade blåst sönder. Nu fungerar den perfekt igen. Väldigt skönt, eftersom de är ganska dyra att köpa och efter Fluffys dyra sjukhusvistelse bör jag nog spara in på det mesta. Men Fluffy är fortfarande pigg och frisk, lite trött kanske efter 5 kilometer på stranden, men verkar att ha klarat sig väldigt bra utan några direkta men efter hennes allvarliga sjukdom. Så sjukhusvistelsen var värd alla pengarna.