Vi ses igen!!

Så var det dags igen. Har precis kört min son till flyget. Det gör lika ont varje gång. Undrar mig över att det känns så fysiskt. Det börjar med ett sår i magtrakten som sprider sig som en eldboll. Känns nästan som ett öppet sår som får för mycket vind och luft på sig. En ganska intensiv smärta. Den sprider sig upp till andningsapparaten och jag börjar andas med korta in och utandningar som gör att jag känner mig lite yr i tillägg. Halsen värker av tillbakahållen gråt, inte alltid tillbakahållen, jag är ganska bra på att gråta öppet också. Musklerna tappas på sin kraft och jag känner mig svag. Ja, alltså mycket fysiskt och likväl är det värt varenda smärta då jag har fått så mycket glädje medan han var här. Det är priset man måste betala när man älskar någon och måste säga adjö ibland. Men kärleken är värd all smärta som finns. Hur skulle livet se ut om man inte vågade investera känslor på grund av att den också ger upphov till smärta. Ett så fattigt liv är faktiskt inte värt att leva. Vi har haft underbara dagar, åtminstone jag. Igår vågade vi oss faktiskt utanför murarna här och åt en lätt lunch på den tyska restaurangen. Kanske inte en kulnarisk upplevelse men kändes väldigt bra ändå. Och det är kanske viktigare ibland än den kulinariska upplevelsen. Den kulinariska upplevelsen har ju min son gett mig hela veckan med sin superba matlagningskonst. Det är väl därför vi har stannat innanför murarna så mycket som vi ha gjort.

Fluffy gråter också nu! Hon adopterade min son på ett sätt som hon aldrig har gjort med någon annan inte ens mig. Hon bestämde sig för att ligga i knäet på min son. Hos mig ligger hon normalt bara så där 5 minuter för att sedan hoppa ner och uppsöka en bur eller gå i avskildhet och lägga sig i sovrummet. Hos min son låg hon gärna i timmar. Imorse gick hon också uppför trappan och fram till hans sovrumsdörr som hon ville väcka honom, eller kanske lägga sig och sova samman med honom. Jag vet inte helt vad man har gjort med henne på Djursjukhuset, verkar som att hon har fått hjärnan förändrad också. Jag trodde de bara opererade hennes mage. Hon brukar ju alltid vara reserverad för andra människor också dem hon känner bra. Kanske det ligger något i vad min son försökte trösta mig med när han åkte, att han ju alltid kommer tillbaka hit och att det är hans plats för att hämta andan från en upptagen vardag. Han menade också att han faktiskt har mer kläder här än hemma, vilket jag dock i hög grad betvivlar, men som han säger för att trösta mig när han åker. Vi har korta avsked på flygplatsen, jag går inte ens av bilen, han bara försvinner och jag kör iväg så fort som möjligt för att göra avskedet något så när uthärdligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s