Idag tog det tid innan solen orkade ta sig igenom molnen. Jag gick hela strandturen utan att solen tittade fram. Nu är den dock på väg att bryta genom molnen. Igår gjorde jag något med mitt knä. Det känns ungefär som om jag hade fått det lite ur led. Antagligen har jag gjort någon rörelse som inte var så bra för knäet, även om jag inte där och då märkte det. Det roliga med det är likväl att när jag går min morgontur på stranden brukar jag efter en stund få ont i mina höfter, känns lite stelt och ont. Det är jag van vid liksom. Så inte idag. Det gjorde inte ont i höfterna, bara i knäet. Det är lite intressant med smärta. Om man bara får lite mer ont någonannanstans så glömmer man bort att det är lite smärta på andra ställen i kroppen. Det är nog så sant att om man har bränt sig och sedan hugger av stortån så gör det inte så ont där man har bränt sig längre. Så man kan ju alltid bota smärta med en större smärta. Kan nog också ha sitt berättigande när det gäller själslig smärta. Är man lite ledsen och deppig så glömmer man det om det sker en katastrof. Det är nog inte att rekommendera dock att ersätta något med något som är värre. Men lite intressant ändå, eller???

Det där med knytblusar. Idag står alltså Sverige upp för Sara Danius genom att klä sig i knytblusar. Det är väl gott och väl i sig, men när reducerade man en man till sättet han klär sig på. Hur många gånger står det i media om att mannen kom i en ljusgrå kostym med slarvigt knuten slips? Det är fortfarande kvinnor som beskrives utifrån sitt sätt att klä sig på eller om hon är smal eller tjock. Inte ofta man ser att den mannens mage var framträdande och om han var kort eller lång. Detta är dock fallet med kvinnor. Det är nog inte så att #metoo# rörelsen satte så outplånliga märke efter sig. Livet går vidare i samma vägar som tidigare. Men kanske vi ändå kan hoppas på en förändring om några 100 år. Låter lite pessimistiskt, men kanske det är realistiskt.