Idag var det en annorlunda morgon på stranden. Annorlunda för att solen inte kom fram bak molnen och att det istället var en tät dimma som lade sig över landskapet. På vägen ner till stranden från bilen var det också totalt vindstilla. Inte en människa eller hund i sikte. Det kändes som om världen hade stannat upp. En trolsk stämning lade sig över mig och var som att jag gick vägen fram i en bubbla, där bara jag och hundarna existerade. Kändes som att jag var ensam i världen. Också nere på stranden fläktade det visserligen lite och man hörde vågornas ihållande och oförtröttligt arbetande mot stranden. Men ingen människa syntes. Ibland dök det upp en människa helt tätt in på mig, som inte syntes förrän den var helt inpå en. Kändes verkligen som om jorden höll andan. Kände mig helt ensam i världen men inte otrygg. Dimman omslöt mig och jag kände en inre stillhet och ro, som man inte kan känna när alla ljud och röster finns kring en. En inte obehaglig upplevelse men min hjärna blir ofta överrumplad av en massa tankar som inte ger mig den roen och stillheten som jag önskar. Försökte tänkt på en rosa elefant för att kunna njuta och koncentrera mig mer på stillheten i bubblan jag befann mig i. Men den rosa elefanten försvann igen jag kunde inte hålla fast den och plötsligt började jag befinna mig i världen igen med ljud och människor omkring mig, på gott och ont.

Hade innan jag gick på stranden läst en artikel om hur vi som svenskar ofta sätter en prislapp på allt. Hur mycket kostar en invandrare och så vidare. Hur mycket kostar en människa. Kan vi mäta människovärdet i pengar och ekonomi. Klart vi kan, men är det etiskt försvarbart? I så fall kostar ett svenskt barn först i barn och studiebidrag fram till han/hon är 18 år. Förlossningen kostar över 20 000 SEK. Föräldrapenning i 14 månader, förskolan, grundskolan, gymnasiet. Dessa kostnader ligger på över 2 miljoner. Tänker man att man skall ha ränta på pengarna hamnar man på över 3 miljoner. Får han/hon en högskoleutbildning hamnar vi på över 4 miljoner. Därefter tillkommer ju vad personen har kostat sina föräldrar i husrum, mat och alla andra kostnader, data, kläder, TV och så vidare, och så vidare i en lång räcka. Blir man därefter sjuk och sjukpensionerad så är man en kostnad för samhället hela vägen fram till pensionsåldern då man verkligen inte drar in några pengar till samhället. Då är det åter bara kostnader för samhället. Ja, inte vet jag men jag är ganska säker på att invandrare aldrig kommer upp i de kostnaderna för samhället. Samtidigt så menar jag att man aldrig med gott samvete kan sätta en prislapp på ett människoliv. Men det kanske bara är jag som är lite dum och tänker fel. Det är kanske så att svenskarnas och för den delen norrmännens liv är värt mer än andras liv! Och att de som måste fly inte är värd något överhuvudtaget. Borde kanske ha förstått från början att det hade varit bättre om de hade drunknat på sin väg ut ur sitt land som de i regel älskade. Eller fått en kula i huvudet. Var tager vår medmänsklighet vägen????