Vilket av dessa vill ni vara. När jag växte upp så fanns det visserligen inte Barbiedockor, men klart Barbieflickor. Men att vara pojkflicka var positivt, alltså blev jag det. Slogs med killarna, klättrade i träd och gav mig ut på diverse farliga aktiviteter. Kan vara ett grundläggande drag i min familj, tänk hos min far. Han önskade sig säkert en kille men fick bara tjejer. Alltså fick vi väl gå in i någon form av killroll, så att han kunde få lite av det. Själv har jag ju alltid inbillat mig att det inte är så stor skillnad mellan killar och tjejer. Klart någon har mer underhudsfett och någon lite mer muskelmassa, men för övrigt, alltså inte kanske de kroppsliga. Den där grejen med att killar leker med bilar och tjejer med dockor, går jag inte på överhuvudtaget. Det handlar om uppfostran, precis av den uppfostran jag själv utsattes för men tvärtom. Föräldrar har all makt.

Att man är könsförvirrad upp till i alla fall 16 till 18 år är väl inte någon hemlighet. Fram till dess är vi väl förvirrade identitetsmässigt överhuvudtaget. Söker oss antingen till vår familjs ideal eller från den. Kan också vara samma tonåring som gör bägge delar. Det hör till att vara borderline under tonårstiden. Det är faktiskt det som är det normala. Jag blir ganska bekymrad när jag läser att man låter ungdomar utredas för oklar könsidentitet. Kan vi i alla fall inte vänta några år med det och bara acceptera att våra tonåringar svänger lite. Ena veckan kille, andra tjej, en annan vecka homosexuell och nästa bisexuell och därefter hetero så att det duger. Om vi bara skulle acceptera de här olika faserna utan att göra något större väsen av dem så kanske det inte är så stora förändringar som skall till. En könskorrigeringen till exempel är ett stort ingrepp. Kan kanske ångras på ett sätt men har likväl fört till en massa problem. Visserligen önskar jag mig mer testosteron, men mest på grund av att mitt östrogen tager slut, medan testosteron inte gör det. Det har varit helt okey att leva med östrogenet, bara det inte hade medfört menstruationer. Är väldigt glad att minskningen av östrogen också hade som resultat att menstruationerna försvann.

Jag tror inte på att vi skall utreda könsidentitet som numera har fått ett stort utrymme och som det verkar att tonåringar skall utredas för och skall välja. I den åldern kan de ju faktiskt inte ens välja skor. Hur i all världen skall de kunna välja kön. Men det har definitivt blivit en innefråga som de uppfostras med och lär. Att det skall vara viktigt vilket kön de tillhör. Tonåringar i gemen vill vara unika och speciella. Inte lika alla andra, men ändå hålla sig till likheten med de vänner de har. Vill naturligtvis som vi alla ha uppmärksamhet för den vi tror oss vara. Problemet hos tonåringen är att den fortfarande inte har lärt sig att stå ut med att de är ganska lika alla de andra där ute och därmed får acceptera att de inte får uppmärksamhet för den unika blandning som de själva upplever att de är. Det är ju inte så konstigt, det vill ju inte vi vuxna heller. Vi vill också vara speciella, men har i regel lärt oss dämpa uttryckssättet lite bättre, eller kanske rent av resignerat.

Samtidigt hoppas jag att alla killar och alla tjejer hamnar någonstans mittemellan pojkflicka – Barbie, machoman – velourkille. Det är där jag tror vi befinner oss naturligt sätt. Vi är ganska lika i grunden även om vi kan vara olika i uttryckssättet. Och är vi det ena eller det andra så tror i alla fall jag att det handlar om uppfostran.