Livet är fint, lev det!

Livet är fint, lev det. Kom att tänka på att det är 1 juli idag. Hela juni 2018 är borta, försvunnen bara. Kommer aldrig mer igen. Det är något sorgligt över det. Ibland har jag ju som pensionär känt att detta kanske inte är det optimala tillståndet, men när man då tänker efter på att alla de där dagarna som gick faktiskt är själva livet, så börjar jag tänka på hur bra livet faktiskt är.

Att gå upp med väckarklocka även om det är söndag. Att kunna behandla alla dagar, nästan, likadant. Gå upp ganska tidigt, inte lika tidigt som när jag jobbade men åtminstone klockan 06:00 eller däromkring. Är jag alltför trött när väckarklockan ringer så kan jag ju ligga kvar i sängen, om jag kan lugna ner hundarna. Fluffy speciellt reagerar på väckarklockan som om hon har väntat ivrigt på den, ser ut som ungefär: ”Yipee en ny dag!!” Tror att hon kanske hade sovit lite till om jag inte hade haft väckarklockan på. Men nu har jag det. Och vill det. Lite konstigt eftersom jag i många och långa år, under mitt arbetsliv tänkt att så skönt att slippa vakna till väckarklockan, nu känns faktiskt väckarklockan som något att hålla fast vid i ett annars ganska kravlöst liv. Men sedan finns ju också den där känslan. Gå upp, hålla sig till sina rutiner, kaffe, strand, läsa tidningen. Och att jag därefter kan känna igen att ögonen skulle klara av en lite sovstund till. Och det har jag faktiskt möjlighet till nu!. Ja, idag är det ju faktiskt söndag så jag hade kanske haft möjlighet till det också i mitt förra liv, alltså det livet då jag jobbade. Men nu kan jag faktiskt göra det varje morgon, tänk vilken lyckans ost jag är. Att jag dessutom kan få lov att ta den där powernappen utomhus året runt gör ju mig ännu mer priviligerad.

Vad jag skall göra resten av dagen är ju också helt upp till mig. Alltså det där att mitt liv är mitt ansvar, helt och hållet. Det har det ju alltid varit, men tidigare har jag ofta kunna säga, jag måste för att den och den kräver det av mig. Nu är det väldigt sällan jag kan använda mig av den ursäkten för saker som jag gör eller låter bli att göra. Egentligen var det ju likadant förr, det var ju jag som hade valt vad jag skulle göra eller inte göra, med olika konsekvenser, men likväl mitt val. Om jag skulle jobba med det ena eller det andra, var faktiskt mitt problem, inget jag kunde skylla på någon annan. Men nu när jag är pensionär så är det så väldigt mycket tydligare. Jag tror faktiskt att jag är mer osocial än vad jag någon gång tänkt att jag var. Jag trivs ju faktiskt med att vara ensam med mina hundar också. Men på samma gång har jag ju dåligt samvete över att jag trivs med det och vet att jag borde jobba lite på att bli mer social här. Inte hänga upp alla social samvaro på människor som kommer ner och hälsar på mig. Men himla tur att jag ännu har folk som faktiskt ställer upp på att hälsa på mig. Skulle väl annars gå här i min ensamhet utan någon som helst kontakt med andra, förutom hundpromenaderna.

Men tänker en del på idag, att livet faktiskt är fint och att jag skall leva det så länge jag finns!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s