Igår natt, sent var jag och hämtade ett av mina älskade barnbarn och hans sambo vid flyget. Nu är de här!! Satt uppe till ganska sent i natt och snackade. Det är underbart att få prata med dem och höra att de är så kloka och förståndiga. Hade en gång i tiden hoppats på att jag skulle bli lika klok, men tyvärr så blev det inte. Har gett upp hoppet om det idag. Det blev dock en så sen kväll eller tidig morgon för mig att när jag skulle gå upp och gå på stranden bestämde jag mig för att sova lite till istället. Tog alltså sovmorgon. Har nog ändå inte fått mina 6 timmars sömn som jag brukar. Får se hur jag klarar av dagen, men kan alltid ta lite siesta, kanske. Om inte det här paret får för sig något annat. Men mitt barnbarn har ju med sig jobbet hit ned och har just nu suttit i Skypemöte med sitt jobb. Det blev tydligen lyckat. Han verkade gladd i alla fall när han avslutat mötet och kastade sig i bassängen. Han har också något vad samman med sina kompisar att göra 100 armhävningar per dag i en månad, så han fortsatte med den aktiviteten. Ännu är den inte alltför varmt så det var nog bra att han gjorde armhävningarna nu. Är inte att rekommendera att anstränga sig alltför mycket när det är som hetast. Men bara den aktiviteten visar ju också att han är en klok kille (man, skall jag kanske kalla honom). Ganska mycket klokare än den 22-åring som jag läste om i tidningen nu på morgonen. Han vill tydligen av en eller annan orsak som inte jag kan förstå riktigt, likna en dödskalle. Så han har tatuerat in dödskalletänder i ansiktet, men inte nog med det, han har också skurit av sig näsan och öronen. Dödskallar har ju varken näsa eller öron. Undrar vad han tycker om sig själv när han är 70 år eller mer. Jag menar att de gamla, som jag alltså, och som är väldigt smala, vi skall kanske säga magra, liknar ju redan nästan dödsskallar. Ni vet de där som nästan bara är skinn och ben. Ja, inte jag alltså, skulle ibland önska att jag var lite mer skinn och ben och lite mindre fett, men vill likväl inte likna någon dödskalle. Tror faktiskt inte att han, dödskalleälskaren alltså heller vill det om något år. En tonåring får ju inte själv bestämma helt och hållet vad den vill och inte vill göra och jag tror att en och annan 22-åring hade haft behov av förmyndare. Dock inte alla. De flesta är väldigt kloka.

Läser också till min förfäran om de här unga tonåringarna som misshandlade en tiggare till döds. Ja, man kan ju undra vad som föregick detta. Är helt övertygad om att de inte hade fått lära sig respekt för alla människor under sin uppväxt. Barn hör vad vuxna säger. Kan tänka mig att de faktiskt trodde att de gjorde en god gärning. Det är ju så många vuxna reagerar idag när de ser en tiggare. Ja, jag menar inte att de slår ihjäl dem, men de menade ofta att de inte har något berättigande utanför deras ICA butik eller Konsum eller vad det nu är. Visar ingen som helst medkänsla med dem utan tvärtom. Och jag tror också att en del av de föräldrarna uttalar sig så pass negativt om tiggarna inför sina barn och inte helt förstår vad de faktiskt lär sina barn. Den som blev häktad var tydligen 16 år, tror att de andra 3 var yngre än så. Och har de hört och tyvärr också läst om hatet mot tiggare, så trodde de säkert inte att detta var en människa som förtjänade deras respekt. Undrar om det var så det började med Hitler också. Vi har lätt att falla för ett grupptryck och söker oss naturligtvis till samlingar där man delar värderingar. Det är väl därför som jag har fått så kloka barnbarn. Skämt åsido, det är nog inte min förtjänst direkt. Men de verkar i alla fall att dela mina värderingar, vilket jag är både glad och stolt över. Vi har säkert många åsikter och värderingar som vi inte helt tänker likadant i. Men i de för mig viktigaste så verkar det i alla fall som om vi tänker likt.

Annars är det ju mest valet det står om i tidningen idag. Har börjat att bli lite trött på det. Tur att min son redan har röstat för mig så att jag i alla fall slipper att tänka på om jag skall rösta på det ena eller det andra partiet.

Har nu fått ett brev från Pensionsmyndighetens att jag måste lämna in ett intyg på att jag lever. Det räcker inte heller med att jag själv säger att visst lever jag, det känns i alla fall så. Har fortfarande ont i kroppen när jag vaknar på morgonen och tror säkert att den dagen jag vaknar utan att ha ont någonstans så kommer jag att vara död. Jag måste alltså åka till någon offentlig myndighet som har stämplar och godtagbar underskrift på att de ser att jag lever. Hoppas att de ser det. Ser i alla fall inte ut som en dödskalle ännu, men det kan ju bli svårare om jag skulle bli för mager, vilket nog inte kommer att hända. Jag skall liksom lämna in detta levnadsintyget en gång om året, för att kunna få ut min svenska pension. Det räcker tydligen inte med att jag har lämnat in min spanska deklaration, betalat skatt i Sverige för en tomt jag äger där och fått besked om att jag är utflyttad till Spanien. Nej, de måste också ha intyg på att jag lever. Har ännu inte fått något från Norge, de kanske inte bryr sig om om jag lever eller är död. Eller så kommer det kanske också ett papper som jag måste ha underskrivet och stämplat på att jag inte är död.