Nu är mina vänner här för andra dagen. Vi har det väldigt fint samman, hoppas bara som vanligt att de inte tycker att det är för tråkigt här, men solen och värmen kan de inte klaga på. Just nu är de på stranden och bränner sig men badar väl en hel del också, så kanske det inte har allt för ont. Måste kanske få tag i raklödder med mentol. Det hjälper ju mot solbränna. Igår hade vi en lugn dag i huset. Morgonpromenad på stranden där vi mötte solen. Avslutade med mat på Kinarestaurangen. Tror att de uppskattade maten där. Imorse gick jag ensam på stranden, inte konstigt det är de som har semester inte jag. Men orsaken var nog min väninnas envisa hosta som eskalerar på nätterna. Vi måste nog komma ihåg att komma inom ett apotek. Apoteken här brukar ju ha alla nödvändiga mediciner för snabba tillfrisknande, kanske också hosta. I eftermiddag, kväll tager vi en tur till Torrevieja.

Nu är man faktiskt illa ute i Sverige, inte nog med att det är kaos på grund av valet utan också har sommaren medfört att potatisarna är mindre än vanligt. Därför krymper pommes frites också. Illa, katastrof. Stooora problem. Den kommer att minska med några centimeter annonserar tillverkarna. Vad gör man då. Kanske man kan importera från Trump. Tror han hade trivts med det.

Lars Lindström krönikör i Expressen, påpekar också att det måste vara något fel på de svenska barnen. De säger att de helst tager kontakt med sin mamma om de vill prata med någon. Pappan är alltså inget alternativ. Till trots för att Sverige är ett av de mest jämställda landen i världen, så svarar alltså de ”jäkla” ungarna så. Vi måste kanske importera ungar för att få dem att bli bättre på att höja upp sina pappor till skyarna. De svenska barnen har tydligen inte helt förstått att i Sverige, tar papporna ut föräldraledighet, sätter in i diskmaskinen och försöker låta bli att säga nedsättande ord om det motsatta könet. Lika förbaskat pratar alltså ungarna hellre med sin mamma än sin pappa. Vad göra?? Han har också googlat eller något att det tar cirka 187 år att förändra attityder. Så han skriver om att vi har 187 år på oss nu att förändra ungarna. Och under den tiden måste vi prata om för dem att mammor självklart har lägre lön till trots för att de är intelligentare och har högre betyg. Att de har svårare att bli chefer, har lägre pension och blir sjukskrivna oftare på grund av utbrändhet och utslitenhet. Av vilken orsak framgår inte, men man kan ju fantisera. Han menar att vi nu måste lära de där ungarna att det är de som måste trösta mammorna inte tvärtom. Det är mammorna som vi måste se till får uppbackning och med en trött stämma säger: ”Mina barn förstår mig!”

Jag var på Tupperwareparty i juli tror jag det var. Jag har ju ännu inte sett till någon av de varor jag beställde där. Det är kanske inte en så god idé att köpa tupperwareprylar av en svensk försäljare och bo i Spanien. Det tager lite tid innan de kommer fram. Har dock idag fått höra att de anlänt till Spanien, så det börjar faktiskt närma sig. Nu skall jag bara ta reda på om de också på något vis kan börja närma sig mig. Jag har ju inte saknat dem så där enormt, och har i sanningens namn glömt bort vad det var jag beställde. Så jag kan ju inte påstå att detta har försämrat min livskvalitet här.

Jag väntar ju också på ”han som skall hjälpa mig att bli resident.” Han har ju också lovat att jag skall få intyg på det i den här veckan. Inte klokt så mycket som sker eller hur. Jag som är van vid att inte ha så mycket för mig, och nu allt detta. Speciellt väntan. Jag väntar ju också på att jag kanske får tillbaka de pengarna jag har betalat in både i Norge, Sverige och Spanien. Ja, egentligen är det väl inte kanske, eftersom alla de tre länderna säger att man inte skall dubbelbeskattas. Men om det nu är så så kan de kanske ändra lite på reglerna så att det kan gå lite smidigare att få tillbaka de pengar som de faktiskt menar och säger är mina pengar. Men verkar för mig att de hoppas att jag ger upp under vägen och låter dem behålla de där pengarna. Jag skall i alla fall inte ge upp! De skall få se hur envis jag kan vara när jag verkligen har något att kämpa för. Nämligen mat i magen och tak över huvudet.

Min väninna njuter av soluppgången!