Av en eller annan anledning kröp jag in i min bubbla igen! Det är inte första gången och troligen inte sista heller. Problemet nu när jag är pensionär är att inget tvingar mig ut ur den. När jag hade jobbet, så blev jag ju tvungen att gå ut ur den, men inte så nu. Att leva i den är inte behagligt, men tryggt och välkänt på ett sätt. Tankarna går liksom långsammare, och hela omvärlden försvinner. Inget händer och jag går bara in i en apatisk och närmast vegetativ tillvaro. Kan kanske liknas lite vid att ”bli en grönsak.” Inbillar mig att också de som man kallar är som en grönsak också finns därinne någonstans, bara att man inte kan komma i kontakt med dem. I mitt fall är det kanske tvärtom, det är jag som inte kommer i kontakt med omgivningen. Men det är också bara jag som kan gör något för att komma i kontakt med omgivningen, bara det att det känns så omöjligt. Att gå på stranden och träffa folk känns som om de andra är en låtsasvärld, där jag kan placera dem eller ta bort dem som om de vore dockor. Ja, strandpromenaden, men resten av dagen bara går, långsamt men den går. Vill inget, orkar inget, gör inget men dagen går. Jag är väldigt medveten om att jag måste ta ett krafttag för att komma ut ur detta att bara existera inte leva. Att tvinga mig till att börja skriva, att sätta tankarna på pränt måste jag börja vara mer i nuet. Men även det blir till ett oändligt företag. Läsa tidningen försöka engagera mig i saker utanför mig själv.

Idag skall jag gå till Campingen för att köpa ett kort till deras spa- och hälsostudie. Där måste jag vara samman med andra och så småningom kanske uppleva dem som människor istället för stumma statister i min värld. Bestämde mig visserligen för att göra det igår morse också, men gjorde det inte, så idag skall det bli av, men måste tvinga mig. Stefan Einhorn har så rätt när han skriver att vi blir lyckligare av att fokusera på omgivningen istället för oss själva. Men också det är ju svårt när det är så lätt att isolera sig. Att inte ta kontakt. Att skriva är ett sätt för mig att få kontakt, så när jag inte skriver så isolerar jag mig ännu mer. Tur att jag snart får besök av ett av mina barnbarn med vänner. Då måste jag ta mig ur denna isolering. Ja, jag vet det var inte så länge sedan jag hade besök här, men det försvinner fort för mig. Och då kan jag gå in i min trygga och förskräckliga bubbla igen. Det blir så att jag till och med känner att de som håller min bassäng ren inkräktar på min privata sfär. Då vet jag att det börjar bli allvarligt. Så idag skall det ske, jag skall ut ur bubblan. Även om jag måste tvinga mig. Jag vet att jag får det bättre när jag väl har tvingat mig ut ur den.