De här glada tonåringarna som är här är inta bara glada. De är dessutom väldigt duktiga. De ligger i alla fall inte i sina solstolar och väntar på att bli uppassade utan de klarar sig i stort sett själv. Det jag bidrog med till den goda middagen igår kväll var faktiskt bara inhandling som gjordes samman med gänget och så grillade jag köttet. Resten klarade gänget helt på egen hand. God bearnaisesås, klyftpotatis och sallad. Att grilla kött är jag ju inte så bra på, eller rättare sagt, jag är inte så bra på att grilla. Hur ofta grillar ni när ni är ensamma. Jag gör det i alla fall aldrig. Jag ringde och fick vägledning av min son och lyckades på grund av god vägledning till och med få rutmönstret på Sirloinbiffarna och medium raw, heter det visst. Köttet blev alltså perfekt. Men det jag inte visste var att den som sist hade grillat på min grill bara hade slagit ifrån gastuben inte grillen. Så det jag gjorde var alltså att jag slog till gastuben och sedan satte mig och läsa lite till. När jag skulle tända grillen så kände jag ju att det luktade lite gas, men tänkte inte över det mer. Utan tände. Det blev närmast en explosion, men allt klarade sig bra, bara lite av håret på den ena armen blev lite svedda. Tjejerna tyckte att det luktade bränd kyckling. Ja, det var jag alltså som luktade. Men det är faktiskt helt underbart att ha dem här, de tager verkligen ansvar. Visserligen hade vi apelsinjuice över en stor del av huset imorse, men det berodde faktiskt på att juicepressen vandrade omkring av sig själv. Det kan man ju inte klandra någon för. Vi håller fortfarande på att torka väggar och golv. Det räcker ju liksom inte med en gång när det är juice på gång. Fantastiskt så mycket klibb det finns i en apelsin.

När jag läser om debatten kring lunchen i skolorna i Sverige så tänker jag osökt på anekdoten om att Jesus ordnade bröd och mat till en massa människor som svalt. Skulle han försöka att göra det i dag så hade en frågat om brödet var fritt från gluten, en annan om laktos, en tredje om det var ekologiskt odlat och en fjärde som frågade om det fanns något vegetariskt en femte om vegankost en sjätte om det fanns nötter i osv, osv i en lång rad. Jag som är så stolt över att man i Sverige faktiskt serverar ordentlig lagad mat till eleverna och att föräldrarna slipper att skicka med matlådor till skolan. I Sverige är man nog inte medveten om att detta är en förmån man inte delar med alla andra länder. Det finns till exempel inte i Norge och i Danmark som ligger så nära våra svenska gränser. Jag tycker visserligen att det är ganska konstigt att Norge som ett av världens rikaste länder inte anser sig ha råd att ge barnen ordentlig mat i skolan, utan skickar med ungarna några mackor att äta. Inte konstigt att ungarna är vrålhungriga redan klockan 16:00. Det är på grund av detta som föräldrarna i Norge måste sluta så tidigt att jobba och att de också måste jäkta hem och smälla ihop något fort och lätt så att deras telningar får någon mat i sig innan deras humör är på noll.

Men likväl håller man alltså på och gnäller i Sverige med att skolorna inte serverar en massa olika maträtter som vegankost och så vidare. Det låter som i debatten att man faktiskt serverar både vegetariskt och vanlig icke vegetarisk kost i skolorna. Bara det tycker ju jag personligen är överkurs. Svenskar i allmänhet vet nog inte hur bra landet är. Det är mest gnäll på allt som inte finns istället för att uppskatta allts om faktiskt fungerar. För de största gnällspikarna skulle jag rekommendera några års vistelse i något annat land, valfritt land, eftersom jag faktiskt tror att om man jämför med vilket annat land som helst så har man det väldigt bra i Sverige. Vilket annat land skulle ha rört upp himmel och jord över att någon minister hade råkat använda sitt företagskort privat en gång. Tror att det i många länder kan vara ganska normalt utan att någon har en chans att protestera mot det. Ja visst ligger självmordsstatistiken högt i Sverige, men det är nog inte så många länder som räknar in de där oförklarliga olyckorna i självmordsstatistiken som man visst gör i Sverige. Och om vi skall se på de människorna som kämpar för att få mat för dagen och försöka att överleva, så är det ju faktiskt inte de som tänker på att ta livet av sig. Det är kanske istället så att livet är för dyrbart för dem men inte lika mycket värt för dem som jobbar med att överleva. Det är när man har så mycket att minsta lilla motgång gör att vi ger upp. Kan kanske prata om en aning bortskämdhet. Nu menar jag inte att vi inte skall göra allt för att minska självmordsstatistiken, men också att vi kanske skall försöka att vara tacksamma för det vi faktiskt har. Javisst har jag valt att leva många år utomlands, men kanske just det gör att jag ser att vi har det ofattbart bra i Sverige, men att alla klagar på allt. Jag har ju inte någon jämförelse med alla länder men med några i alla fall.