Igår när vi var på stranden samman med min namne och hennes två hundar så kom vi inte så långt. Plötsligt var nämligen Pippi borta när vi var på väg ner till stranden. Så småningom kom hon linkande med en blödande fot. Inte vet jag vad hon hade hittat på, men verkar som om hon kanske har fastnat med en klo i något och slitit sig loss. Klon hänger just nu och slänger, mer eller mindre död tror jag. Pippi går inte, hon vill bara ligga och bli buren. Jag kan förstå henne. Jag bar henne en stund på stranden men insåg snart att vi nog måste gå tillbaka till bilen. Att bära 3,5 kilo är ju inte så tungt, men jag lovar det känns ganska snabbt att det är tungt. Det blev alltså en kort runda. Vi fick gå tillbaka till bilen. Kerstin, min namne alltså ville inte fortsatta utan mig även om jag menade att hon kunde gå med sina hundar så kunde jag sätta mig och vänta på henne med mina hundar. Så blev det alltså inte. Hon gick också tillbaka till bilen.

Senare igår var det ju dags för dem att klippas. Det var kanske inte så snällt av mig att låta Pippi plågas ännu mer denna dag, men det gjorde jag i alla fall. Hennes skada blev ju tvättat ordentligt. Jag hade försökt tvätta av den hemma också, men hade bara något alkholrelaterat desinfektionsmedel, så hon uppskattade det inte alls. Det var nästan så att hon började att gå på foten i desperation för att komma så långt ifrån mig som möjligt. Men nu är de alltså nyklippta, vita och fina och Pippi smutsar ju inte ner sig. Hon bara ligger på en filt och vill inte röra sig. Fluffy är otålig och vill ut och gå. Hon tjatar på mig så mycket att jag gjorde ett försök med att ha Pippi i ryggsäck på magen. Har ni försökt att ha ryggsäcken på magen istället för på ryggen. Det har jag gjort nu. Men faktiskt så får man ont i ryggen, jag i alla fall, när man skall bära en hund på magen.jag kunde inte så så lång runda med Fluffy, men hon fick åtminstone komma utanför grinden här. Alltid något, även om hon Inter verkar övertygad om att det faktiskt var den promenaden som hon fick idag.

På ett sätt så var det bra att inte gå på stranden imorse. Jag sov till halv åtta. Ja, det blev inte så många timmar ändå, jag somnade inte förrän klockan fem. Jag är inne i en period nu när jag inte kan somna på kvällen. Men det innebär att min sömnapné de sista nätterna bara har registrerat att jag har snarkat i 1-2 minuter varje natt. Vanligtvis brukar jag vara uppe i 1-2 timmars snarkningar. Inget ont som inte har något gott med sig, eller hur man nu säger. Jag, lyssnar på poddar när jag inte kan sova. Skall ju försöka att inte använda skärm på telefon eller IPad, eftersom jag har lärt mig att det försvårar insomning. Något med ljuset från skärmen. Jag lyssnar alltså på poddar istället. Inatt hamnade jag på en podd där man snackade om att folk numera inte vill ha barn ensam i en tvåsamhet längre. Utan man ville ha någon mer vuxen inblandad så att man slapp att ge upp sitt eget liv bara för att man skaffade sig barn. Det vanligaste var tydligen att man var 3-4 stycken vuxna om ett barn. Småbarnsliven var genom det inte så jobbig eftersom någon av föräldrarna alltid var utsövd. Mamman som födde barnet ammade så klart inte. Men barn har ju levt gott på mjölkersättning tidigare. Jag tror att det finns ett talesätt om att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Stämmer nog. Men med den här nya ordningen så har man ju i alla fall någon vuxen i reserv när de andra ligger sjuka och utträttade i t.ex influensa. Får alla influensa på samma gång, så kan jag ju tänka mig att någon av dem i alla fall är lite friskare än de andra. En ganska bra ordning tror jag. Kan kanske också göra något med överbefolkningen eftersom det kanske räcker med ett eller två barn på 4 föräldrar. Man hade visserligen inte helt kontroll ännu inom det juridiska, men det kanske man kan göra genom att skriva ett bindande avtal.

Själv kommer jag ihåg att jag vissa dagar när mina barn var små skulle önska att någon annan vuxen fanns i närheten för att ta hand om deras krav. Så här i efterhand tänker jag dock tillbaka med saknad på den tiden. Men vet att jag ibland närmast kunde sova stående. Oavsett om man var sjuk eller inte ha sovit på några nätter, så behövde ju ungarna både mat och kläder och även kärlek. Hade varit praktiskt om någon annan hade kunnat ta över och jag tror faktiskt också att jag hade varit en bättre mamma om jag hade varit utvilad än när jag var utmattad och därmed tappade tålamodet fortare. Idéen är inte helt igenom otänkbar i mitt huvud. Kanske i mitt nästa liv.