”Att ta adjö är att dö en smula”. Så är det, men det är priset man betalar när man har förmånen att rå om dem en stund som man älskar. Har nu alltså varit och lämnat min son och hans underbara familj vid flyget. Nu sitter de på planet på väg mot Sverige, men är väl inte hemma förrän sent i kväll. En del av mitt hjärta har de med sig. Lika jobbigt som alltid att ta adjö, men samtidigt med en stor tacksamhet att de ville komma och ge min jul ett oförglömligt skimmer. Det har varit underbara dagar och en massa ljus i huset. Därför känns tystnaden nästan tryckande just nu. Den är på något vis mer hörbar än ljudet var av röster, TV, musik, skrammel och lite upprörda röster emellanåt. När jag menar upprörda så menar jag inte något allvarligt, av och till syskongnabb med en kärvänlig uppsåt.

Igår var vi och red en bit härifrån. Då fick jag glädjen att vara fotograf. Alltså min svärdotter och två av mina barnbarn red och jag gick bland citroner och apelsiner, till och med lite kronärtskockor och mandariner där vi gick. Jag fotograferade bakifrån och ridskoleägaren fotograferade framifrån. Det var jättemysigt att se dem rida alla tre. En av hästarna var tydligen väldigt hungrig, eftersom den snappade efter allt som eventuellt kunde kallas mat. Ja, inte för att jag kallar det mat, torra kvistar och liknande är inte min melodi precis. Ridskoleägaren ropade: ”No comida!” Alltså: ”inte äta!” Hästen brydde sig inte och ryttaren hade svårt att efterfölja uppmaningen, eftersom hästar är ganska starka när de sätter den sidan till. Ritten var fin att se på och solen som hade lyst med sin frånvaro hela dagen tog chansen att titta fram.

Min son och hans fru skulle gå ut och äta på kvällen, men ångrade sig och åt pizza med mig och de tre barnbarnen. Alltså för en gångs skull fick min son lite ledigt från matlagning härnere. Annars har han ju stått en hel del vid spisen och utfordrat oss andra, med underbart god mat. Jag kommer att sakna det också. Men kanske vikten snart hade gått upp mot 100 kilo om han hade fortsatt med det. Att beställa pizza till 5 olika smakriktningar är inte så enkelt som det låter, dessutom i ett annat land. Den sjätte av oss bestämde sig för att vara lite sundare och åt sushi istället. Vet inte om det är ett sundare alternativ, men det ser så ut. Visserligen har jag läst att en bit sushi innehåller lika mycket socker som 2-3 sockerbitar. Det låter ju inte så sunt. Pizzan är inte så sund, men det var gott. Visserligen fick vi den hemkörd utan alla de extra ingredienserna som vi hade beställt, inte heller såsen som var beställd fick vi. Det löste dock ett av barnbarnen med sin pappas sås som han hade gjort dagen innan. Vi beställde alltså Margaritapizza, de flesta av oss med + detta och + detta och plus plus plus. Jag tror att han som tog emot vår telefonbeställning slutade att lyssna efter en stund. Och helt klart det var totalt omöjligt att komma ihåg utan att skriva upp vad vi beställde. Vi slapp i alla fall att betala för de tillbehören som inte följde med. Alltid något.

Dagen innan var vi på stranden och grillade samman med våra grannar. De hade köttet med sig, vi hade Cava och grill. Naturligtvis hade min son även här förutsett ett hungrigt gäng och hade gjort världens godaste pastasallad. Vi hade en mysig stund på stranden, och någon dansade och sjöng när vi var där. De flesta med röda tomteluvor, någon med grön, det var i vårt gäng. Inte så lätt att hålla reda på om det är röda tomtemössor som gäller på juldagen eller om det är gröna. Vi tog det säkra före det osäkra och fördelade gracerna lite, röda och gröna alltså. Det är bra att kunna skylla på att vi inte är spanjorer. Men vi gör i alla fall ett försök att anpassa oss till Spaniens kultur. Det var nog det vi gjorde på julafton också. Inte så mycket svensk julmat, eller rättare sagt ingen alls svensk julmat. Men god mat och väldigt mätta blev vi.