Inte vet jag om det har märkts så mycket i Sverige om man har eller inte har regering. Jag har i alla fall inte märkt någon skillnad, men kanske någon har märkt något. Vi får hoppas det, annars är det ju helt onödigt med all den här uppståndelsen som har varit runt avsaknad av regering. Den tidning som jag läser skriver ju nu om att vi har regering, men skriver mer om vad alla inte tycker om med den regeringen vi nu har fått. Lite konstigt, mycket bråk innan om hur nödvändigt det är att bilda regering fort och lätt, därefter hur fel alla tycker att det blev. Ingen är nöjd, alla klagar, verkar det som i tidningen. Men vi är ju ett klagande folk i Sverige. Enligt min uppfattning i alla fall. Jag har i alla fall uppfattningen, att vi klagar över att det är för kallt och sedan för att det är för varmt. Och för att det är pollen i luften och att vi skövlar skogarna. Jag vet inte hur vi vill ha det egentligen. Och nu är det regeringen som blev fel. Om det hade blivit en annan regering är jag säker på att det också hade blivit fel. Nu klagas det över att man måste kompromissa eftersom det är vänsterideér och högerideér som kolliderar. Jag personligen ser ju inte så jättestor skillnad på vad som uppnås vid en höger regering eller en vänster regering. På det här sätter så kanske alla får något och ingen får allt. Det verkar ju ganska bra ur ett rättviseperspektiv. Men världen är ju som sagt inte rättvis och vill nog inte heller vara rättvis. Vi alla olika människor behöver väl olika saker och det blir ju ett problem för vi kan ju inte alla få just det vi önskar oss. Eller har jag fel? Kan vi det? Det verkar som någon i alla fall tycker det.

Igår var jag och mina vänner inne i Alicante och såg staden uppifrån. Alltså från Castella Santa Barbara. Vägen dit är lång och brant och slingrig, men utsikten när man väl är uppe är ju fantastisk. Vi är ju alla tre i åldrandet. Det innebär att vi hör dåligt, ser dåligt, går dåligt och minns dåligt. Både jag och min väninna ville helst ha hiss upp och ner plus en vagn och sitta i, men naturligtvis inte en rullstol, så gamla vill vi inte erkänna oss att vara. Vi kämpar på lite till innan vi är där. Men några som hade hjul under sig var Fluffy och Pippi. Jag är inte lika säker på att de tyckte det var så underbart att slippa att gå, men jag har ju skaffat en barnvagn till dem, så där fick de sitta. För min del var det bekvämt att ha dem där, speciellt när vi satt och drack kaffe. Inga hundar som trasslade in sina koppel i varandra och runt stolsben. De visste inte hur bra de hade det, både jag och min väninna hade stundtals gärna bytt med dem. Ingen konst alls, bara vi gick ner så där en 50 kilo så hade vagnen nog klarat oss också. Pippi hade som vanligt konsert i bilen in och tillbaka, men annars gick det bra. Sedan är det där med att hitta rätt väg upp till Santa Barbara. Jag hade ändå programmerat GPS:en till Calle Santa Barbara. Jag tyckte det lät bra. Det finns alltså en gata som heter så, men där ligger inte Castella Santa Barbara där ligger bara gatan Santa Barbara. Vem kan veta det. Jo, jag kan det nu, men inte då. Men vi kom fram och nu har jag programmerat in var det ligger också, så vem vet hittar kanske med glans nästa gång. Jag lär mig, en del saker i alla fall. Det blev väl inte direkt en rundvandring där vi såg allt på grund av värkande ben och knä så tog vi en snabbtur genom det mesta. Vi hade spelat minigolf innan vi åkte, ja jag förde protokoll och de andra två spelade. Det måste ju vara måtta med att förlora. Jag begränsar förlusterna när jag kan genom att inte delta i alla aktiviteter med tävlingsinslag. Marknaden gjorde vi också en rask tur på.

Idag drog vi till La Zenia och där hittade jag som vanligt saker på Desigual som jag inte kunde motstå. Det var faktiskt min väninna som skulle handla inte jag. Men vad gör man. Min väninna hittade fel på allt hon tyckte om, så det blev inte så mycket för henne, rättare sagt inget alls. Hennes sambo köpte dock ett par skor. Vi gick och åt på Kinarestaurangen ikväll. Där möttes vi av ett väldigt uppspelt gäng, som gjorde att ljudvolymen var så hör i restaurangen så att det omöjliggjorde samtal för oss andra som inte var med i det gänget. Vi beklagade oss klart över den förskräckliga samlingen med högljudda människor, menade att det måste vara spanjorer, tyska eller norrmän. Det visade sig dock att de var svenska. Ridå alltså!! Vi kunde inte skylla på ”utlänningarna!”

Väl hemma så spelade vi kort igen. Fjärde kvällen i rad. Jag som normalt inte spelar kort har alltså spelat nu fyra kvällar. Det måste vara rekord för mig. Igår hamnade vi visserligen i hetsiga diskussioner om att vi tänker som vi gör för att vi är gamla, det hävdade jag, men ingen var helt enig med mig av de andra två. Vi skildes dock inte som ovänner, och jag var väldigt nöjd över att ha fått lov att diskutera högt, hetsigt och att få lov att både prata i munnen på varandra och avbryta. Jag menar ju att man inte är intresserad av temat om man inte avbryter eller pratar i munnen på den andre, det menar ju inte alla, men jag gör det och trivs som fisken i vattnet när jag får lov att göra det. Ja, inte för att jag frågar om lov, men det är då jag verkligen känner mig uppiggad av en diskussion. Kom ihåg att jag faktiskt helt enkelt älskar att ha dem båda två här. Jag skulle kunna adoptera dem, men är inte säker på att de ger mig tillåtelse till det. Tror nog att de kanske är glada att få lov att komma hem till sitt hem och få en möjlighet till att prata till punkt och inte bli avbrutna. Jag kommer att sakna dem i alla fall. Gäller att njuta av deras sällskap och inte ta ut sorgen med det avskedet som obönhörligen kommer till att komma i förskott.