Pohpoh har hittat hem!

Nu har vi jagat hund igen. Alltså den hunden som hoppade in till mig för 3 veckor sedan och som polisen tog hand om. Alltid spännande att leka detektiv. Först polisstationen, men tyvärr inga poliser. De var ute och körde runt i La Marina, antager att de gör mer nytta där än att sitta och slita på sina kontorsstolar, så man skall inte klaga. Det finns ju en sådan där som man kan prata in i, men vi visste ju alla vi 3 som lekte detektiver att det nog inte var lönt att försöka oss på att prata engelska med dem. Det blir ju liksom i en telefon, och den har jag i alla fall ingen nytta av när mottagaren pratar spanska. Måste alltså lära mig spanska, hur det nu skall gå till. Vidare till stadshuset, eller ayuntamiento, mer förståeligt stadshuset. Inte konstigt att jag inte kan lära mig spanska, jag kan ju inte ens uttala stadshus på spanska. Ja, lyckan var väl inte bättre nu. Vi fick visserligen träffa en levande människa, men det var allt. Hon såg ut som ett stort frågetecken när vi i mun på varandra försökte förklara vad vi ville. Inte säkert att vi själv helt visste vad vi ville. Men så småningom förstod hon i alla fall att det inte var vår hund utan en hund som vi lämnat till polisen. Hon pratade om att den var säkert avlivad. Men hade däremot inte en aning om var den befann sig nu. Inte så mycket hjälp, men skam den som ger sig. Vidare till någon form av dogrescueaffär, liknade mest en loppmarknad därinne. Men här pratades det i alla fall engelska. Så igen försökte vi i mun på varandra att förklara att vi letade efter en hund som polisen hade tagit hand om. Efter lite missförstånd så förstod i alla fall en av dem vad vi ville. Vi frågade när vi kom dit om någon av dem jobbade där. Det var nog ca 5-6 stycken i affären, och den var inte stor, så med oss 3 blev det ganska trångt. Alla räckte upp hande, alla som var där när vi kom, jobbade alltså där. Undrar lite med vad? Borde man inte ha en och annan kund också om man skulle jobba i en affär? Inte vet jag, men jag trodde det. Men faktiskt en av dem erbjöd mig jobb. Jag kunde ju inte tacka nej till det, men samtidigt är jag lite osäker på om jag får plats med alla de andra. Kanske de hade det socialt och trevligt och därför ville ha in fler i affären. Får man det inte på något annat sätt så kan man ju alltid erbjuda folk jobb. Det är ju en ypperlig idé, men jag tror inte att det blir så lönsamt, tror inte att det var intentionen heller hos dem. Verkade i alla fall inte så. Jag lovar, att det jag såg av affären gjorde mig inte direkt köpsugen.

Men vi gav oss inte, fick tips om ett annat ställe som hette: ”Pets in Spain”. Hittade faktiskt det också, men under tiden hade jag gjort mig av med mina hundar. Lämnat in dem för tvättning och klippning så nu var jag fri från dem. Nästa ställe, där man också pratade engelska fick vi vidare tips på hur vi skulle söka hund. Dags för paus. Sagt och gjort, blev fika hos mig. Där ringde vi ett nummer upprepade gånger medan vi satt i lugn och ro och var sociala. Men det blev raskt lite stress när vi fick tag i honom. Han menade att vi måste vara i Cervillant innan klockan två för att där se om vi hittade hunden. Det är tydligen där som polisen lämnar in de hundar de får tag i. Ja, vad göra, klockan var lite över ett, bara att ge sig av. Jag skulle hämta mina hundar klockan två. Inte en chans. Bara att hålla tummarna att min ”groomer” inte skulle lämna in dem till polisen, då hade jag fått göra ännu ett detektivarbete och så här långt verkade det svårt. 34 minuter till Cervillant stod det på Google maps. Inte visste vi var vi skulle när vi väl var där, men efter lite tur och en del olika visningar på GPS och Google maps hittade vi i alla fall till det här hundhotellet. Det var inget femstjärnigt hotell precis. Här pratade ingen engelska. Det var bara med att försöka igen med olika översättningar på mobilerna. Så småningom ringde i alla fall en av dem till polisen och fick där veta att ”vår” hund hade funnit sin ägare för två veckor sedan. Alltså detektivarbetet slutfört och man kan väl prata om ett lyckligt slut. Men, men, men där fanns ju en hel del hundar som behövde komma hem till någon i alla fall. Speciellt en av dem pratade till mig och ögonen var väldigt uttrycksfulla. Han sade till mig att han inte trivdes på det hårda betonggolvet och att han ville vara ute och busa inte sitta inlåst längre. Ja, happy end för någon men inte för alla. Jag tror inte jag skall bli hunddetektiv. Det blev nog konklusionen för idag. Mina hundar var faktiskt kvar även om jag kom en halvtimme för sent att hämta upp dem. Jag har en väldigt duktig och snäll ”groomer”. Nu verkar i alla fall de lyckliga, men de slapp ju se sina artfränder sitta i bur.

Men alltså vår hund, som min granne döpte till Pohpoh, har hittat hem, alltid något att glädjas över.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s