Hundar och plantor!

För många hundar:

Natten till igår hade jag bara en av de där hundarna som vi såg vid polisens upptagningshem för upphittade hundar i tankarna. Hundens ögon förföljde mig, bedjande som i: ”rädda mig härifrån” Det blev så intensivt att jag då på natten bestämde mig för att den hunden måste jag ta med mig därifrån. Skrev på ”vår” sida på messenger att jag måste åka dit på lördagen och ta den hunden därifrån. Vägde nackdelarna hela natten, och nackdelarna var många, men kunde likväl inte få mig att tänka annorlunda. Många i ”vår” grupp är likadana när det handlar om hundar, så jag fick två med mig dagen efter för att åka till Cervillant igen. Det fick bli som det blir tänkte jag. Vi körde till och med i två bilar, så att den nya, stora hunden skulle få plats tillbaka. Jag hade ju mina två små med mig. Var ännu så förnuftig att jag i alla fall hade tänkt att testa om det var en hund som gick ihop med mina små hundar. Den såg så ut, tyckte jag, men var ju inte helt säker ändå. Alla andra nackdelar lyckades jag bortse från. Som till exempel hur går man ut med 3 kopplade hundar. Jag har ju försökt det tidigare, när jag har passat min sons hund. Det går inte, åtminstone så kan inte jag göra det. Har sett på amerikanska filmer när de har hundrastare som går i koppel med en hel hög hundar. Jag förstår inte hur de gör. Jag kan ju till och med trassla in mig när jag bara har två koppel. Med tre har jag försökt men gett upp. Fick gå i två omgångar. Ja, men det blir ju bara lite mer motion bortförklarade jag det problemet med. Hur gör man när man flyger med 3 hundar, varav en jättestor. Jag har försökt med två burar, bara det var ett äventyr. 2 burar och en resväska + handbagage. Har någon försökt så vet ni att det är en utmaning. Med bagagevagn går det nästan, inte helt bra, men nästan. Utan bagagevagn, omöjligt för mig i alla fall. Fick lösa problemet med att gå först med hundarna och lämna resväskan. Ni har väl hört vad man gör med ensamma resväskor på flygplatser, det är inte lov, de borttransporteras. Alltså med hjärtat i halsgropen, det heter väl så, hur nu hjärtat kan förflytta sig till halsgropen, fick någon att se till mina hundar medan jag skyndade tillbaka till resväskan. Den var kvar. Sedan var det bara att hoppas att hundarna var kvar också. Det var de. Ingen som ville ha dem. Men det var bara första steget för sedan skulle jag hämta den bil jag hade hyrt och den stod parkerad långt borta och ingen bagagevagn i sikte. Hon som hyrde ut bilen såg mitt dilemma och tog faktiskt resväskan, medan jag fick ta hundarna. Men sådan tur kan man ju inte ha varje gång. Hur gör man med en jättestor hundbur och mina andra hundar i bur. Helt omöjligt det förstod jag. Återstod att man måste hitta ett hundpensionat som fungerar. Jaha, mina tankar vandrade. När vi äntligen kom dit och skulle rädda ”min” hund. Vem räddar alla de andra hundarna som befann sig där? Men det var stängt. Skulle öppna om en timme. Vi tre hade det faktiskt mysigt, satte oss och drack kaffe i solen på ett litet fik. Tillbaka till upptagningshemmet. Då fanns det en man där, han blev mer eller mindre tokig när vi klev på. Det var inte tillåtet. Han föste ut oss som om vi var en flock vilsekomna kor. Med händer och fötter förklarade han att vi inte hade lov att komma in. Kom tillbaka på måndag menade han, ja han sade alltså Lunes, men till och med vi med bristande spanskkunskaper förstod det. Vi fick alltså inte med oss en stor hund hem. Vi som till och med hade börjat fundera på vilket namn vi skulle ge hunden.

Kanske bäst som skedde. Har fått ögonen lite på avstånd och de förföljer mig inte längre. Skall kanske börja tänka förnuftigt istället för bara känslomässigt. Men jag har ju gjort värre saker än så impulsivt för att senare tänka att jag hade haft ett enklare liv om jag inte hade handlat så impulsivt, men också ett tråkigare liv. Det är bara att välja. Tråkigt eller impulsivt?

Idag har vi varit på en plantskola som hade öppet hus. En verkligen engagerad svensk ägaren. Jag tror aldrig jag har träffat någon som kan säga så långa meningar utan att hämta andan som han kunde. Han pratade och pratade. Men inte bara det, han lärde i alla fall mig mycket som jag inte visste om plantor här i Spanien och dessutom fick han oss att skratta. Han var en sann pedagog, som dessutom var så engagerad i det han pratade om att alla lyssnade. Det var helt säkert inte sista gången jag var i hans plantskola. Till och med jag blev engagerad i plantornas rike, även om jag inte blir trädgårdsmästare direkt. På hemvägen bestämd jag och en av de som hade varit med hos polisens upptagningcenter att vi inte skulle åka dit imorgon. Att vi inte kunde rädda alla hundarna där och därför kanske skulle undvika att utsätta oss för fler ögon hos hundarna. Jag skall alltså inte köpa ett större hus bara för att få plats med alla hundar som söker ett nytt hem

Bild på plantskolans ägare när han håller hov. Det är han bakom granatäppleträdet.

En kommentar

  1. Hjälp. Det räcker väl med två hundar…..du kan ju ändå inte ta hand om alla som behöver en familj. Kanske bättre att du hjälper till att hitta familjer istället. Kan ju också kännas härligt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s