Nu är det kallt på morgonen här. I La Marina ligger temperaturen omkring 3 grader på morgonen, men hörde att den i Torrevieja gick ned till +-0. När solen kommer upp så går dock temperaturen också upp. Idag är vi lovade enligt väderrapport upp mot 20 grader. Det får vi väl betrakta som okey på vinterns ofta värsta månad. Och då menar jag värst på kyla. De människor jag möter på stranden på morgonen är väl påpälsade, kanske mer än vad som är normalt i Sverige och Norge vid liknande temperaturer. En del har till och med munbindel på sig och de flesta har mössa och vantar. Inte jag. Jag har ju mitt hår på huvudet, så där håller jag i alla fall värmen. Mössa har jag ju inte ens i Sverige och Norge vid minusgrader och händerna har jag lärt mig håller jag varmare om jag bara drager ner jackärmarna över dem. Har jag vantar på mig fryser jag mer, behövs väl dock om man skall bära något i händerna. Vantar alltså. Varje morgon träffar jag en tysk man som går med stavar. De där tingestarna som har blivit så populära att ha med sig när man är ute och går. Inte för att jag helt förstår varför. De flesta släpar dem efter sig när de går, jag trodde att meningen var att man skulle röra mer på armarna, inte mindre. Jag lovar att jag utan stavar rör mina armar mer än många av de som går med stavar. Men alltså den här tysken han går med stavar och han släpar dem inte efter sig. Verkar som om han tycker om hundar, men han förstår sig definitivt inte på hundar. Han vill gärna att mina båda skall komma fram och hälsa på honom, då ställer han sig med stavarna rätt upp på både sidor som sig och förstår inte varför Fluffy och Pippi går långa omvägar omkring honom. Jag tror att det beror på stavarna, kanske det beror på hans skratt istället. Han gapskrattar alltså varje gång man träffar honom, och då menar jag gapskrattar, han ler inte och skrattar inte lite grann, han gapskrattar, högt och med alla sina tänder blottade. Visserligen är jag nog en syn för gudarna på morgonen, nästan direkt från sängen och ner på stranden, ingen direkt styling innan jag går, men jag förstod inte förrän nu att jag väckte gapskratt vid blotta åsynen av mig. Jag har faktiskt borstat håret innan jag ger mig iväg hemifrån, han skulle se hur jag annars såg ut. Då kanske han hade börjat gråta istället. Jag föredrar ju faktiskt att folk börjar gapskratta istället för att börja gråta när de ser mig. Jag tror att han är en vänlig själ men att han visar det med gapskratt förstår jag inte. Men okey, det måste vara åsynen av mig och det får jag väl bara acceptera.

Har ni sett ”Konsten att städa” med Marie Kondo. Jag har gjort det. Som alltid blir jag ju upptagen av olika saker och nu blev jag upptagen av att städa. Skall kanske säga inspirerad istället, men när jag blir inspirerad så blir jag väldigt upptagen. Jag som inte ens tycker om att städa och jag är inte heller säker på att det kallas städning det jag gör. Men det blev i alla fall en mani hos mig. Nu skulle alla kläder stå på högkant och då måste man ha lådor. Inte vilka lådor som helst, lådor som får plats i en byrå. Jag garanterar det är inte så många, de flesta är för höga och en del är för låga. Det gäller att hitta rätt storlek. Jag har gått runt med måttband och mätt. Hittat någon som har rätt höjd, men en del av dem har varit lika stora som byrålådan och då missar man väl vitsen med det. Ikea har visst en lösning på problemet. Men många turer till Kinamarknaden har det blivit i min jakt på lådor, inte bara lådor till byrån, utan lådor till allt. Allts skall få plats i lådor. Så nu har jag lådor överallt i mina skåp. Det ser faktiskt prydligt ut i skåpen för tillfället, men ser verkligen inte städat ut utanför skåpen. Där har det samlats en massa saker som jag inte vet var jag skall göra av. Marie Kondo säger att man skall hålla i sakerna och känna en lyckokänsla. Jag känner överhuvudtaget inte någon lyckokänsla när jag håller i tingen. Då säger Marie att man skall kasta de tingen som inte inger en lyckokänsla. Ja, då hade jag i alla fall fått ett mycket minimalistiskt hem, nämligen inte någon sak i hemmet hade fått bli kvar. Hur många av er får en lyckokänsla när ni håller i ett stekjärn? Eller när ni håller i räkningar? Är det något jag har missat, eller skall det vara på det här sättet. Men alltså huset svämmar just nu över med saker som jag är ganska säker på att jag behöver men som inte inger mig någon lyckokänsla. De får stå kvar ute medan jag om och om igen håller i dem och försöker att frammana en lyckokänsla. Kallas det städning? Jag tror faktiskt inte det, för min del är jag säker på att det kallas mani. Och dyrt blev det med väldigt många lådor. En av sakerna jag blir avundsjuk på när jag ser hennes program är att hon alltid har en personlig tolk med sig. Det hade faktiskt ingett mig en alldeles speciell lyckokänsla om jag också hade haft det med mig hela tiden. Kan man städa fram en sådan? Ja, jag kan ju också bli lite avundsjuk på att hon ser ut och uppför sig som en liten glad älva hela tiden. Ser ut som ett sagoväsen och det är nog närmast en saga när man lyssnar på henne hur glad hon blir när hon ser kaos runt sig, hon är välkommen hem till mig och hålla i en del av mina saker som jag nog tyvärr måste behålla till trots för att jag inte känner hennes lyckokänsla, men vem vet hon hade kanska kunnat locka fram den. Mitt hus hade kanske tackat henne, hon håller ju alltid en liten andakt över huset där hon kanske frammanar de där känslorna. I mitt huvud var ju inte mitt hus ett levande väsen, men under Maries övervakande så kanske det blir det. Vem vet. Undrens tid är inte förbi, säges det.

Annars har jag varit inviterad till en av de underbara människor jag mött härnere den sista tiden på en underbart god smörgåstårta med en lika god paj. Trevligt sällskap och underbar mat. Men tyvärr alltför kort. Det var mitt fel, min bil skulle fixas, en varningslampa hade tänts på den och jag blir alltid lite bekymrad över att köra omkring med en lysande varningslampa, speciellt när jag inte förstår den spanska instruktionsboken på flera 100 sidor och inte heller hittar rätt i den. Så jag hade inte så lång tid på mig av att njuta av sällskapet som jag skulle ha önskat.

Boule var det ju i måndags. Träffade åter igen en del ”nya” människor där, och en del av de ”gamla.” Alla lika trevliga. Jag lyckades faktiskt med några kast eller vad det heter komme lite närmare den lille bollen som man helst skall träffa. Det går framåt. Flygande Jakob efteråt på restaurangen med det passande namnet: ”Svensken på hörnet.” Får återuppliva en del svenska maträtter alltså. Flygande Jakob och smörgåstårta. Det var längesedan jag åt något av de rätterna. Men alltså i Spanien kan man återuppliva en del svenska traditioner.

Imorgon bär det av till Ikea. Ja, det är ju egentligen den dagen som vi rider, men det var inte så många som kunde denna gången och därför bestämde vi oss som hade möjlighet att ta oss en tur till Ikea. Det blir troligen bara 3 av oss, så det får bli i en bil. Det innebär att vi troligen måste begränsa våra inköp och inte göra något impulsköp av en stor soffa eller liknande. Det kan vara väldigt bra för min del.