Vem gråter vid din grav?

Idag började jag dagen med att göra som någon sade till mig att göra, det sker inte så ofta. Ja, förstås jag började dagen som vanligt med att gå mina 5 kilometer på stranden samman med mina hormonstinna löpande hundar. Bara det är en utmaning. Men efter det menar jag. Jag har ju som jag tidigare har skrivit inte kunnat övertyga norska skatteverket om att jag inte har betalat in skatt i Spanien bara för att jag tyckte det var kul. Nu vill de ha något som de menar heter: ”residencia Fiscal en Espana”. Jag har varit i kontakt med min rådgivande firma härnere, alltså de som hjälper mig med deklaration. Hon menar att det heter hemvistintyg. Sedan har hon också menat att jag måste ha padron, alltså ett intyg om att jag bor här. Jag som kan vara ganska envis när jag tror att jag vet något, har nu plågat henne några gånger för mycket verkar det som. Jag menar att jag har intyg på att jag är fastboende här och därför inte behöver Padron också. Jag har ju för sjutton ett papper på det, det måste väl räcka. Nej, menar hon och jag har envisats och också berättat för henne att man på stadshuset har sagt till mig att jag nu inte behöver söka om Padron var tredje månad mer eftersom jag är resident, som det så vackert heter. Hon på min rådgivande firma har nu tröttnat på mig och svarar mig inte på email längre. Jag förstår henne faktiskt. Det finns nog inte någon envisare än mig när jag väl har bestämt mig för att jag har rätt. Men alltså jag åkte till stadshuset och fick naturligtvis Padron där, som hon hade sagt, men som jag inte trodde på. En och annan gång har jag kanske fel. Men det gäller ju att stå på sig. Jag ringde henne för att få en tid, hon avbröt mig med en gång och sade att det var inte någon mening för mig att få en tid med henne förrän jag hade alla papper i ordning. Jag hade alltså nu övertygat henne om att jag inte tänkte göra som hon sade. Jag var lite förvånad över hennes reaktion, eftersom jag inte själv upplever mig lika jobbig och envis som hon tydligen hade gjort. Det är väl antagligen inte bara jag som har svårt för att se mig med andras ögon. Jag fick tid hos henne. Hoppas hon kan komma över min jobbiga attityd, när jag har bestämt mig för att jag har rätt, även om jag har fel.

Jag lyssnar just nu på Robin Sharmas bok: ”Vem gråter vid din grav-”. Ja, den är inte så tårdrypande som titeln antyder. Den handlar om en massa goda råd om hur man skall leva innan man är död. Det är ju svårt att göra det efteråt. Han citerar en massa andra troligen kloka män och kvinnor och bland annat gav han rådet att vi, jag skulle ta en kvast och städa någons hem. Ja, det är väl gott och väl. Jag har alltid tyckt det var kuligare att städar hos någon annan än hos mig själv. Vet inte helt varför, kanske för att jag där kan plocka undan allt som jag inte har någon anknytning till. Det är ju lättare än hemma hos mig själv, där jag måste tänka efter om jag inte har något minne av det jag just håller i händerna som gör att jag inte bara kan kasta eller ställa undan. Det tar lite tid att undersöka sina egna känslor för sakerna. Men jag har funderat lite på hur mina grannar skulle uppfatta det om jag tog med mig en kvast och knackade på deras dörr och ville städa till dem. Hade de ringt till psykakuten, eller? Det är ju dessutom några år sedan som vi använde en kvast inomhus när vi skulle städa. Kanske jag istället skall ta med min robotdammsugare och erbjuda dem att låna den. Dessutom så känner jag faktiskt inte de grannar som just nu är här. Det får nog vara något annat jag prövar mig på om jag skall förändra mitt liv. Vilket är meningen om man läser hans bok. Han säger också att i de värsta omständigheterna finns det störst möjligheter till förändring. Egentligen så har jag ju det ganska bra just nu så förändringspotentialen är kanske minimal. Måste nog vänta tills allting är riktigt jävligt. Eftersom det är ett kriterie för förändring så måste jag väl söka upp något som gör livet riktigt, riktigt jobbigt. Kan ju alltid ingå en relation, det har alltid varit ett säkert kort för mig tidigare för att få det jobbigt. Alltså en manlig sådan menar jag, tror inte jag får samma effekt med en kvinnlig relation. Även här blir han faktiskt riktigt tröstande, han menar att man har levt ett mer fullödigt liv om man har många misslyckande bakom sig. Det har jag i alla fall, så i viss mån uppfyller jag hans önskemål. Visste inte att det var att gratulera mig till förrän nu, men måste alltså bli lite stolt över alla mina misslyckande istället för att tänka tillbaka på dem på ett negativt sätt. Jag som trodde att vi skulle lära oss av våra misslyckanden, har alltså helt missuppfattat det och skall istället skryta lite med dem. OK, jag misslyckades totalt med att laga toalettstolen så nu är jag väldigt stolt över det. Ja, ni förstår.

Han säger vidare att första halvtimmen på dagen är den viktigaste. Det är då vi skall samla våra tankar kring det som är gott i vårt liv. Ja, det måste jag väl erkänna att jag inte heller har levt upp till. Den första halvtimmen på dagen brukar jag ägna åt att tänka på att sängen är det som är gott i mitt liv och ha en längtan efter att krypa ner igen. Det var kanske inte det han menade. Imorgon skall jag alltså ägna den första timmen med att tänka på allt det som är gott i mitt liv. Det är faktiskt ganska mycket. Undrar om man får lov att störa den stunden med en kopp kaffe eller det blir som att banna i kyrkan. Han vill också att man planerar in grubbelstunder. Inga problem, det är jag mästare i. Problemet blir att begränsa dem till en halvtimme per dag. Är lite orolig för att jag inte har hållit det måttet. Men visst är grubbelstunder berikande i bland, så jag kan alltid försöka. Och så skall man prata för sig själv. Jag som alltid har för vana att prata med mina hundar måste kanske sluta med det, det är ju inte att prata med sig själv eller hur. De lyssnar ju i regel uppmärksamt på vad jag säger, så det måste väl räknas som att prata med någon annan. Jag får också alltid de svar som jag vill ha, av dem. Bättre samtalspartners får man leta efter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s