Igår var dagen väldigt lugn fram till eftermiddagen då husets fru skulle sjunga i en konsert. Klart vi skulle dit och lyssna på henne. Ja, när vi kom dit fick jag en liten chock. Betaniakyrkan stod det på konsertlokalen, och det var just vad det var en kyrka och vi hamnade på en högmässa eller vad man nu kallar det. Ja, det var väl bra nog, tänkte jag, är väl bra akustik i kyrkor så då låter det väl lite bättre, men det var faktiskt en högmässa, dessutom mer än en präst som pratade om Gud och Jesus som inte någon av dem tillhör mina favoriter. De pratade bland annat om att när de skulle välja Israels Gud eller vems det nu var så satte de eld på en oxe. De kallade oxen, för offeret och det måste man ju säga att oxen var, men inte ett ljud om att det faktiskt var en levande varelse som mycket väl kände av att bli bränd på ett bål. Ingen sade ett ord om eventuell smärtlindring, nej den stackars oxen som helt klart varken trodde på Gud eller Jesus, speciellt inte efter den behandlingen, den fick lida för något helt onödigt i mina ögon. Till slut sade prästen dessutom att efter det så dödades några hundra profeter som trodde på någon annan Gud. Jaha, det är alltså kristendomen, jag blev illamående och mörkrädd bland annat för att man hade lekande barn längst ner i lokalens, som skulle lyssna på sådant skit. Prata om att indoktrinera våra barn.

Men konserten var fin och faktiskt sjöng min svärdotter och de andra i hennes kör i 38 minuter, högmässan varade i 1 1/2 timmer, så något fint fick jag ut av det. Jag tackade dem för att de inte hade berättat att vi skulle bli matade med högmässa och präster, för i så fall hade jag stannat hemma och då hade jag ju faktiskt missat upplevelsen av min svärdotters sång. Hon såg faktiskt ut som en väldigt vacker Maria, alltså Jesus mamma. Nu är det väl inte det man skall tänka på när man hör väldigt fin sång, men saken är ju den att min musikalitet är ca -100. Alltså bra mycket under 0. Det blir lätt så när man föds i en familj där min mor kanske var musikalisk, fråga inte mig, men andra sade det. Men eftersom min far var totalt omusikalisk och han sjöng högre än henne, så blev det på honom man lyssnade. Inte så konstigt eftersom varken jag eller mina systrar föddes musikaliska. Mina systrar lite mer än jag, men det lilla mina föräldrar hade att ge vidare fick dem så när jag kom som yngst var det absolut inte något kvar. Men sjöng gjorde vi. Jag blev lite sur när min småskollärarinna berättade för mig att jag inte kunde sjunga, jag som alltid hade sjungit. Men alltså min bristande musikalitet fungerar på det sättet att jag tycker all musik låter fint. Det var väldigt bra för mina egna barn när de skulle lära sig spela piano. Hur de än spelade så tyckte jag det var jättevackert. Kanske inte den bästa kritikern, men jag gav dem i alla fall inte dåligt självförtroende när det handlade om att spela piano eller sjunga eller vad det nu var med musik. Jag tyckte i alla fall att min svärdotter sjöng fantastiskt plus att hon såg så fin ut när hon sjöng. Ja, klart annars också.

Idag har jag startat dagen med ett besök på polishuset. Ja inte i häktet alltså, istället där man söker om pass. Jag var ute i god tid, skulle ju gå dit och var osäker på var det låg. Hade tid till klockan 09:00 men lyckades hitta dit ganska lätt, så jag var där halv nio. Men inte kunde man komme in på polishuset halv nio inte. Jag undrade lite om jag hade blivit rånad precis utanför polishuset måste jag då stå och vänta till nio innan de kunde hjälpa mig. Det samlades efterhand ganska många utanför i ett kallt och regnruggigt Örebro. Hade varit fint om man kunde få komma in och värma sig lite, men inte så. De hade ju också varnat i brevet jag hade att om jag inte var där i tid så avbokades besöket automatiskt. Jag, var där i god tid, men alltså för god tid. Men väl inne gick det väldigt raskt. Foto, fingeravtryck, pekfingrarna, båda inte bara en och inte tummen som jag trodde. Underskrift och klart. Hämtas inom 3-5 dagar sade hon. Men när jag frågade om det var helt säkert att det blev klart senast fredag, det är om 5 dagar i mitt huvud, så vågade hon inte lova det. Och om det inte var klart då så kunde inget ombud hämta det till mig. Jag åker ju hem på lördag morgon, så lite osäkert om jag får pass eller inte. Håll tummarna, inte pekfingrarna.