Tystnad!!

Har nu precis levererat tjejerna på flygplatsen. Lite tomt och tråkigt blev det att komma tillbaka hem till huset. Bra att jag har hundarna så jag är ju aldrig helt ensam. Men upptäckte likväl när jag körde tillbaka hem i min bil. Upplevde tystnaden, ja inte bara upplevde, kände den i hela kroppen. Kroppen föll liksom till ro, hjärnan började att tänka tankar till slut. En konstig känsla på något sätt. Har inte varit medveten om den tidigare, inte förrän då när jag satt ensam i bilen och inte hade någon radio på eller andra ljud än dem som fanns runtomkring mig och som jag kunde identifiera. Bilarna runt mig, oleandern som blommade längs vägen, grönskan, flygplanet som lyfte osv, osv. Hade ju sett och hört det innan också, men hade inte upplevt dem, befann mig liksom inte i den verkligheten som jag egentligen befinner mig i med alla de intryck som finns där. Ju mer jag tänkte, ju mer började jag att förstå att det sociala samspelet kommer att bli helt förändrat utifrån min uppväxt. Inte vet jag om det är bra eller dåligt, men klart förändrat. Jag minns ju när jag träffade mina väninnor så bubblade vi hela tiden, pratade i mun på varandra, berättade vad vi hade varit med om, pekade på saker som vi såg runt oss, men snackade i alla fall. Idag är det inte så. Man har helst på musik hela tiden och sitter med mobilen i handen, fäller några enstaka kommentarer till varandra, visar en vad man skrattar åt på youtube eller andra media. Inte upplevelsen här och nu och berättarlusten längre. Man måste hela tiden se vad som skrivs och vad som läggs ut och lägga ut själva. Det blir liksom inte här och nu, det blir vad man kan se att andra har lagt ut och vad man själv lägger ut. Igår kväll var vi i Alicante och åt. Inte på något fancy ställe med vacker presentation av maten men bra nog mat. Maten var dock blandad på tallriken och såg ut ungefär som när man har blandat ihop köttfärsen och spagettin på tallriken. Inte så vackert men likväl gott. Men tjejerna måste först ta ett foto också över den föga vackra bilden innan de kunde äta. Kanske i avskräckande syfte men jag tror inte det. Förr hade det ju kanske varit något vi hade berättat om för våra vänner när vi kom hem från resan och våra vänner hade varit tvungna att använda fantasin för att föreställa sig vad vi berättade om. Jag kan inte avstå från att tänka att fantasin kommer att försvinna och berättarkonsten. Det sociala samspelet måste förändras alltså. Det är ju jag som kanske är bakåtsträvande och för gammal för att förstå det nya sättet att umgås på. Jag upplever ju när jag försöker att föra ett samtal med denna generation att det lätt blir så att jag frågar och de svarar artigt, men knapphänt. Det kan ju vara åldersskillnaden men inte bara, de samtalar sinsemellan ungefär på samma sätt. Kan inte heller låta bli att undra var är deras drömmar. Vad drömmer de om framtiden. Frågade om vad de kunde tänka sig att göra efter avslutad skolgång. Kommer ju själv ihåg att jag hade många orealistiska drömmar på den tiden som t.ex cirkusprinsessa när jag var under 10 år och därefter växlade det mellan filmstjärna, skådespelare, författare och liknande. Var i alla fall lite realistisk, drömde inte ens om att bli sångerska eller något som helst med musik. Inte illa för att vara en tonåring med orealistiska förväntningar, men jag hade drömmar. Dessa blev ju med åren mer och mer realistiska efterhand som jag också förstod att man måste ha en inkomst för att kunna leva. Nu upplever jag att några av mina barnbarn inte har en tanke på eller drömmer om att bli något. Ja de har ju haft drömmar om att bli proffs inom fotboll och också inom golf en gång i tiden. Men som fotbollsproffs har man väl en karriär i högst 20 år, vad gör man med de andra 40 eller 60 åren, beroende på hur länge man lever. Nu blev jag nog för realistisk och hamnade helt utanför drömmarna.

Ja, jag är väl gammal nu! Men vad skönt det är att få lov att tänka en tanke till slut utan något störande ljud. Kanske det handlar om att jag nu har haft människor omkring mig mer eller mindre i snart 3 veckor, är ju inte helt van vid det. Saknar ju dessa människor intensivt när de inte är i min närhet, men behöver också lugnet och ensamheten.

Har just läst Bodil Jönssons senaste bok: ”Gott om tid.” Hon uttrycker ungefär samma sak i den att man måste ha lugn och tystnad runt sig för att kunna koncentrera sig på något, som till exempel tankar. Nu är det ju inte så att jag har samma kloka tankar som Bodil Jönsson, men de blir i alla fall bättre och kan tänkas slut, när det inte finns så mycket störningar i omgivningen. Jag är en stor beundrare av Bodil Jönsson och slukar alla hennes böcker. Hon skrev bland annat något som jag aldrig har tänkt på tidigare att det måste vara fasansfullt att leva i nuet. Nuet är ju redan borta och lever man i nuet så har man ju inget att se fram mot. Hon säger att för henne är det viktigt att finnas med både sina minnen och sina framtidsdrömmar. Så är det hdm tiden som kommer inte bara att tiden går.

Hon tog också och satte ord på mina tankar om simultankapacitet, som jag tänkte att de här ungdomarna idag är bättre på än vad vi var tidigare eftersom de kan både se och följa med allt som händer på mobilen och föra ett samtal och se på TV, medan musiken spelar i bakgrunden. Hon säger att hjärnforskningen har visat att det är en myt. Man kan inte vara koncentrerad på mer än en sak åt gången. Jo, man kan se film och springa på ett löpband samtidigt, men försök att räkna ut en räkneuppgift i huvudet samtidigt. Det går inte. Då saktar man automatiskt ner löptakten. Hon skriver att hjärnan kan inte hoppa obehindrat mellan olika koncentrationsobjekt utan att det påverkar hjärnan på sikt. Man märker det inte själv men varje hopp tröttar ut hjärnan och lämnar dessutom bestående spår som i sin tur ger långsiktiga förändringar på hjärnan med både försämrad IQ och minskad empati. Det ger oss något att tänka på. Skall vi i så fall verkligen tillåta oss själva och speciellt våra barn att få lov att ödelägga våra hjärnor på det sättet. Våra barn är inte små vuxna, vi är ju de vuxna som skall försöka ledsaga dem mot det som är bäst för dem i längden, inte på kort sikt. Vi lär dem att borsta tänderna, att inte äta för mycket sötsaker och så vidare, men vi kanske inte lär dem det viktigaste att låta hjärnan få arbeta utan ideliga skiftningar mellan olika aktiviteter.

Det är nog inte sista gången som jag går tillbaka till Bodil Jönssons böcker. Jag återkommer, men nu skall jag bara njuta av tystnaden och även saknaden. Ja, den njuter jag kanske inte av, men den är också något nödvändigt. Jag sörjer lite och njuter lite. Hoppas resan hem går bra för dem. Den tar lite tid, men tiden kommer ju till oss, den går inte bara, även om jag nog själv kan bli lite tålmodig i väntan på att komma fram. Skall försöka göra mer som Bodil gör, njuta av tiden resan tar, då jag faktiskt inte har några som helst andra krav på mig än att komma fram. Flyget flyger ju inte jag, jag skall bara sitta där och om jag har en bit att köra så är det ju just det jag skall göra, kan inte göra en massa andra saker på samma gång mer än att ratta bilen och lägga mil efter mil bakom mig medan det kommer nya mil liksom ny tid.

.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s