Tårar!

Det där med gråt. Jag gråter mer och mer ju äldre jag blir. Det var illa tidigare men nu är det värre. Jag behöver knappt tänka på något både saker som är sorgliga och som är roliga så kommer tårarna. De nästan sprutar. Igår var en sådan dag. Orsaken hör inte hemma här, men tårarna försvann inte, de forsade i flera timmar. Faktiskt var bara mina hundar i närheten och de bryr sig inte så när jag googlar på gråt, får jag bland annat fram att småbarn gråter när de är hungriga, fryser, är för varma ock så vidare. De har alltså hela tiden en orsak och får omgivningen att reagera på grund av sina tårar. Men det står vidare att efter 10 månaders ålder så gråter man mer i manipulativt syfte. Alltså för att få som man vill. Det var en förklaring som min far skulle hållit med om. Han blev förbannad på oss sina barn om och när vi grät. Kanske det var att han reagerade med att känna sig obehaglig till mods och eftersom han inte var den där kramiga typen som kände för att trösta så blev han förbannad istället. Det blev så att man till varje pris försökte hålla tårarna inombords och inte visa dem. Det lyckades ibland och ibland inte. Men man lärde sig i alla fall att gå undan och gråta. Inte gråta så att någon annan såg det. Kanske är det detta som har medfört att jag idag gråter i alla sammanhang, både offentligt och i min ensamhet. Kan liksom inte kontrollera dem, tårarna alltså, de bara kommer. Kan ibland fortsätta prata i alla fall med tårarna strömmande, men kan inte hålla dem tillbaka längre. Kunde det när jag var barn, men nu när jag borde vara vuxen och kunna hålla kontroll på mina tårar så kan jag det inte. Känns lite dumt.

Jag läser dock vidare på nätet att tårar också renar oss. De löser stress, högt blodtryck och hjärtproblem. Jag kommer alltså aldrig att få hjärtproblem eller bli stressad. Jag gråter alltså ut alla mina känslor och därför är jag så lugn och behaglig. Inte helt säker på att det stämmer. Visserligen kan jag bli väldigt trött och urlakad efter mina gråtsessioner, men det är inte alltid jag känner mig lugn. Nu är det ju så att jag inte bara gråter när jag är ledsen. Ser jag något vackert så kan jag börja gråta. Ja, då menar jag inte om jag ser en vacker kudde eller sak, inte ens om jag ser ett vackert hus. Det handlar om andra saker, en vacker solnedgång till exempel. Ett vackert åskväder?? Nej, faktiskt inte även om jag älskar att se på åskväder. Det skall nog till lugnare vackra saker, inte de där utbrotten som har med åskväder att göra. Men jag gråter också om jag blir rädd, jag inte rädd för att någon skall komma och ta mig eller något sådant, men rädd att jag har gjort något fel, då gråter jag. Det kan ju vara manipulation. Kanske det kan hindra någon att bli för arg på mig om jag gråter då. Men faktiskt kan jag inte hejda det, det bara kommer. Blir jag väldigt förbannad så gråter jag också. Det tar liksom bort udden av min ilska. Det är ju inte så att motparten upplever min starka ilska då, när tårarna börjar att trilla, de ser tårarna och kanske blir lite förvirrade. Orden säger något annat än mina tårar. Jag blir liksom liten och otydlig, när jag vill vara stark och tydlig. Det slutar med att jag är mer arg på mig själv för att jag gråter än på motparten som jag vill visa min ilska för. Att försöka vända det får helt motsatt effekt, då sprutar tårarna bara ännu mer. Men alltså jag får alltså ingen hjärtinfarkt.

Tårkörteln sitter mellan ögongloben och ögonlocket så ögonen blir väl sköljda och det är ju bra, inga torra ögon här inte. Men en sak till är att tårarna också sugs ner via en kanal till näsan. Det är då jag börjar snörvla. Ja, ni andra också. Hur charmerande är det när tårarna sprutar, man hulkar och snörvlar och måste snyta sig stup i kvarten. Ibland när jag läser en del sorgliga böcker eller ser en film som berör mig så använder jag upp en hel toalettpappersrulle. Väldigt bra att jag är ensam med hundarna då. Det är liksom ingen vacker syn att se på. Ni vet de där som kan gråta med enstaka tårar som trillar lite vackert nedför kinderna, sådan är inte jag. Det finns verkligen inget vackert i min gråt. Inte ett dugg charmerande. Men det sägs också på nätet att tårarna producerar endorfiner och smärtstillande så det innebär alltså att jag egentligen är väldigt lycklig när jag gråter, även om det faktiskt inte känns så. Endorfiner är ju ett lyckohormon. Det står ju att endorfiner utsöndras vid förälskelse, motion, sex och stress och påverkar vårt behov av mat, dryck och sömn. Men hur hänger det då ihop med gråt, inte vet jag, det står det inget om. Men en sak är klar jag behöver alltså varken förälskelse eller sex, jag producerar nog med endorfiner av att gråta och det blir alltså värre och värre ju äldre jag blir. Eller blir det bättre och bättre, beror ju på hur man ser det. Ja, jag kan bli lite sömnig efter att ha gråtit mycket, men är osäker på mat och dryck. Ja, nu hör det väl till saken att jag alltid kan få ner lite choklad oberoende av om jag har gråtit eller inte. Kan det vara det?

Nu har jag följt min sjukgymnast råd nästan till punkt och pricka. Inte helt. Hittade inte de där skorna som hon pratade om. De med hög klack men som också skulle omsluta foten helt, alltså inga sandaler. Jag har inte sådana skor. Undrar om de finns. Får väl se mig omkring, men har inte värderat det som det viktigaste, men det kanske det är. Har i alla fall gått min promenad, visserligen blev den 20 minuter lång istället för 15 minuter, men det var nog för att mina hundar vill lukta på allt vi passerar under turen. Det går lite långsammare då. Men jag har i alla fall badat foten i varmt vatten omväxlande med kallt vatten. Har haft isomslag på den och smort in den efteråt med voltarenkräm. Har varit duktig tycker jag. Skall hinna med stretchningen också, så fort jag har skrivit färdigt.

3 kommentarer

  1. Jag tänker mer att man verkar bli mer sentimental som äldre, det har jag mött hos många äldre när jag jobbade inom vården. Har själv upplevt det, ser det också hos andra släktingar nära mig.

    Gilla

  2. Tack för ett gott råd. Min sjukgymnast har dock avrått mig från tejpning eller elastisk binda just nu. Får väl ge henne en chans, men hjälper inte det så skall jag följa ditt råd.

    Gilla

  3. Synnerligen ett intressant inlägg om gråt. Har själv erfarenhet under en kortare period av 6 månader när jag grät stup i kvarten, men… av helt förståeliga skäl.

    Jag funderar på din hälsena och vad den kan ställa till med. Jag är gammal fotspecialist och lärde mig en gång att tejpa. Så varför inte ta kontakt med en som kan ge dig lite information och kanske få hjälp av sådant? Idrottarna gör det när senor och muskler spökar och jag har själv räddat mitt ena knä en gång i tiden med tejpning. Både enkelt och billigt med egenvård men starten kan kosta ett besök hos en idrotts/fysioterapeut.

    Lycka till i vilket fall som helst. ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s