Omöjliga tankar!?

Har svenska Akademien nått ett nytt lågvattensmärke. Verkar som om de har gjort det. Inte nog med hur me-too debatten drabbade dem, nu försöker de också negligera folkmord. Ja men i hur många år har det utsetts litteraturpriser av svenska akademien till författare som ingen har läst. Det är väl gott nog kanske, vi ”vanliga” människor som älskar att läsa, kan ju inte hänga med i all litteratur som ges ut. Kanske de 18 kan det bättre än vi. Det kan jag acceptera, jag är bara en och de skall vara 18. Nu är de ju inte 18 hela tiden eftersom någon går frivilligt och någon blir tvingad att gå, men likväl de är fler än jag. Nu blev det ju en författare som tydligen är för folkmord som utsågs denna gången. Svenska akademien försvarar sig visserligen med näbbar och klor att han inte är för folkmord. Det är bara det att de folkmorden har inte hänt. Låter lite som Tage Danielsson när han hade en dialog om sannolikhetslära, det som inte kan hända har hänt, eller kommer inte att hända, har det hänt eller har det inte hänt. Folkmorden har kanske inte hänt. Blir lite som att nazistsympatisörer menar att förintelsen av judar under andra världskriget i själva verket inte har hänt. Vad är det då som blir så konstigt med att Peter Handke inte var för Milosovics politik. Det kan ju kanske inte heller hända. Nej så är det helt klart det som hände är så osannolikt att det kanske inte hände och då kan vi ju inte lasta Handke för att har var för något som faktiskt inte kunde hända, men som hände. Eller???

Sedan har vi det där med respekt. Vad menar gemene man om respekt. När man visar någon annan respekt så kan det väl inte vara att jag säger att den andre personen har rätt om jag själv inte menar att den har rätt. Det kan väl heller inte vara att jag inte kan säga emot och motargumentets. Trodde inte jag i alla fall. Men jag tror att vi använder ordet respekt på så många olika sätt. Respekterar jag andras religiösa övertygelser. Hoppas på det, men jag delar helt klart inte dem. Upplever då en aktiv kristen att jag respekterar hans/hennes övertygelse, även om jag säger att jag menar att den är fel? Eller får man inte säga att man tycker den är fel om man skall respektera den andres mening? Att ha respekt för någon kan ju också visa en form av rädsla. Om jag har respekt för ett lejon så är jag ju faktiskt rädd för att lejonet skall anfalla mig. Men respekt kan ju också vara en form av vördnad för något eller någon. Respekt för alla är väl att vara vänlig och human mot andra människor, att inte göra narr av andra och försöka att leva sig in i hur någon annan känner det. Kort sagt att behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Men för att visa andra respekt så måste du börja med att respektera dig själv. Respekt och empati ligger ju nära varandra. När vi respekterar andra förstår vi deras uppsättning av värderingar även om våra uppsättningar av värderingar kan vara helt annorlunda. Sympatiserar gör vi med dem som vi upplever har samma värderingar som vi själva. Att respektera och vara empatiska är att uttrycka respekt för skillnaderna utan att vilja ändra den.

Jag är väl inte alltid där eftersom jag gärna vill övertyga den andre om att mina värderingar är rätt. Proffesionellt kan jag dock visa respekt för någon utan att försöka förändra den andra. Har jag rätt att uttrycka mina värderingar samtidigt som jag visar respekt för den andres värderingar. Absolut i mitt tycke. Ordet blir svårt att analysera eftersom jag automatiskt försöker övertyga den andre om att jag menar att jag har rätt när jag uttrycker min uppfattning om något. Jag börjar kanske försvara min syn att se på saker och ting och då radar jag ju upp mina argument för att jag menar det jag menar. Jag som ofta säger att när man börjar försvara eller förklara så har man redan förlorat. Jag har fått höra ibland att jag inte respekterar den kristna tron till exempel, eller SD:s ståndpunkter. Kan vara enig med att jag kanske inte respekterar det, men kan likväl acceptera att de inte tycker som jag gör. Men samtidigt förbehåller jag mig rätten att säga det jag tycker om deras meningar. Är det då man börjar ett gräl istället för att visa respekt. Frågan blir svår för mig och ju mer jag tänker på det ju besvärligare krånglar jag in mig i den. Vet inte helt hur jag kom in på dessa tankebanor, måste kanske sluta tänka på det, eller tänka ännu mer på det för att reda ut begreppet för mig själv i alla fall.

Egentligen började jag tänka på det när jag tänkte på arbetsplatser. Jag är ganska säker på att man på många arbetsplatser inte visar respekt för varandra. Inte heller i andra grupperingar där vi umgås med andra människor. Vi uttrycker gärna vår avsky för det vi menar att andra menar fel. Jag är inte bättre än andra i det fallet, kanske värre. Det får andra avgöra. Det är ju som bekant alltid svårt att se sina egna brister. Själv har jag alltid tänkt att jag visar respekt för andra även när jag har argumenterat för att de skall mena som jag menar. Men en sak står klart för mig och det är att jag inte sympatiserar med alla. Kan förstå andras värderingar men kan inte tycka som dem. Önskar dock att jag kanske skulle ha lättare att förändra min egen åsikt genom att lyssna öppet på andras åsikter istället för att redan i starten ha bestämt mig för hur jag skall tycka. Ibland har jag ju fel. Även om jag inte tror att något kan vara bara fel eller bara rätt. Så mycket enklare livet hade varit om en sak var antingen det ena eller det andra. Nu är ju inte livet så. Det mesta är inte svart eller vitt utan mer så där dassigt grått. Det vore kanske bättre att inte mena något alls. Hur skall någon klara av det. Nu är det inte så att jag har någon som helst förmåga till att göra just det. Kan liksom inte vara helt tyst när jag blir engagerad. Avbryter och pratar i mun på andra när jag blir intresserad. Om jag inte bryr mig behöver jag inte avbryta, då kan jag i lugn och ro låta den andra prata till punkt. Men skulle jag låta alla andra prata till punkt när jag verkligen vill säga något, så kommer jag att ha glömt vad jag skulle säga. Då kan det lätt bli som min son sade när han var liten till en gammelfaster som pratade hela tiden och som sade till honom att han skulle vara tyst tills hon hade pratat färdigt. Då svarade han insiktsfullt: ”Då kommer jag ju inte att få säga något alls!” Han hade faktiskt rätt. Javisst vet jag att man i Norden inte skall avbryta någon som pratar. Det är därför jag bor i Spanien. Jag tror på att man avbryter om man är engagerad i samtalet och att man inte gör det när man är ointresserad av samtalet. Många som inte håller med mig. Nu är jag där igen, visar alltså inte respekt. Ja, det blir nog resultatet av mina konstiga tankar. Jag visar respekt när jag är ointresserad men inte när jag är intresserad. Kan det vara någon form av respekt att vara intresserad av vad den andra säger.

Ja, här sitter jag och tänker och vrider på mina tankar medan solen skiner och trädgården behöver en genomgång. Hur kan någon fastna så i tankar. Undrar om någon kan respektera mig för att jag snöar in på omöjliga tankar som det inte finns något svar på. Eller finns det någon som kan känna igen sig när man börjar snöa in på sådant. Skall kanske försökte snöa in på ämnen som är lite lättare att slutföra. Den här kommer jag nog aldrig att klara av att slutföra hur mycket jag än googlar eller söker svar på. Kan vara problemet med att tänka ensam utan att ha någon i närheten som kan argumentera emot mig. Lite meningslöst antager jag, ungefär som när jag berättar för hundarna om vad jag tänker, de ser förstås alltid väldigt förstående ut. Men de kommer inte med så många egna meningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s