Igår testade jag hur långt jag klarade av att gå på plan mark med min hälsena, som ju faktiskt har blivit bättre sedan sista gången hos sjukgymnasten. Jag känner inte av den så mycket nu. Gick alltså nu längre än 15 minuter 3 gånger om dagen som hon hade rekommenderat till mig tidigare. Det gick faktiskt ganska bra, förutom att jag ju har mitt gamla onda kvar i högerbenet och i tillägg har fått ont i höfterna på grund av felbelastning när jag har haltat. Så är det. Det är faktiskt svårt att låta bli att halta när man väl har vant sig vid det. Det är liksom att jag går och väntar mig att det skall göra ont. Får tänka hela tiden för att sätta ner foten rätt. Har nästan glömt hur man gjorde det. Det blir väl som att lära sig gå igen. Lite som en baby, sätta ner foten ordentligt. Ni har sett de där pyttesmå ungarna som är lite vacklande i sin gång, går bredbent. Bredbentheten kan ju bero på blöjan. Har liksom glömt bort hur man går med blöja och hoppas slippa att lära mig det. Men hur som helst, det gick bättre än vad jag hade väntat mig.

Så imorse var det dags för min strandpromenad. Hundarna blev så stimmiga när de förstod att de skulle få åka bil nu på morgonen istället för att bara gå runt här i La Marina. De lät hela vägen ner till parkeringen på stranden. Pippi hoppade ut ur bilen så fort jag öppnade dörren. Fluffy var strax efter. De kände verkligen igen sig. Gick hela vägen ner till stranden och tänkte att jag behöver inte gå så långt idag på stranden, det är ju nästan 1 kilometer ner till stranden från bilen, så jag skall ju inte överdriva första dagen på flera månader. Hundarna blev ännu lyckligare när de väl kom ner till sanden och sprang glada omkring. Såg inte en människa där och njöt av utsikten, vatten, sand och en sol som började skymtas bak molnen. Det låg förvånansvärt många döda fiskar på stranden. Undrade om det var på grund av översvämning och annat som hade kunnat medfört det. Kan ju också vara andra saker, ingen aning, men många döda fiskar i alla fall. Fluffy försökte kissa på allesammans i början, men hon gav upp. Hon har ju för sig att om det ligger något annat än sand på stranden så måste man kissa på det. Ja, bara några droppar, men verkade som om dropparna också tog slut. Jag koncentrerade mig på sättet hur jag går. Försökte låta bli att halta. Fick visserligen likväl mer och mer ont i mina höfter, men inte i hälsenan. Yippiii. Jättebra. Stranden hade hämtat sig efter översvämningarna och gick fint att gå på. Gick ca halva den vanliga vägen som jag brukade gå. Då vände jag, höfterna värkte och vaden började krampa. Såg också ett dockhuset uppspretat på en pinne. Såg ganska makabert ut, efter att jag har suttit och sett på Roma på TV:n. Där spettade de upp huvuden på pinnar efter halshuggningar som ett varnande exempel. Vet inte helt om det var lika illa med dockhuvud. Kändes dock lite bättre än om det hade varit ett riktigt huvud. Tog ett foto av huvudet i alla fall.

På återvägen till bilen började de ”gamla vanliga” människorna komma ned på stranden. Samtliga stannade och pratade med mig och undrade om jag hade varit hemma i Sverige ända till nu. Det hade jag ju inte och förklarade lite om mitt ben. Bara att det hade varit lite problem med det. Eftersom jag är i den åldern jag är så frågade de naturligtvis om jag skulle bli opererad. Det skall jag ju inte, jag har ju inte varit hos någon läkare så hur skulle det kunna gå till. Har inte tänkt att operera mig själv. Jag skall kanske hellre säga att jag har varit i Sverige för att slippa de där följdfrågorna. Men eftersom jag i nästan 3 år har gått på stranden här varje morgon, så förstår jag ju att de andra som också brukar gå där, undrar när jag inte är där. Hundarna som jag brukar ge godis till kände verkligen igen mig, redan på långt håll. Kul! De kom springande mot mig och satte sig snällt framför mig för att vänta på godis. Min favorit är ju en vit schäfer. Den kommer rusande så fort den ser mig i full galopp. Mina hundar löper iväg från mig för att lämna plats för den. De är nog rädda för att bli nersprungna av den. Den tvärstannar precis framför mig och sätter sig ner och ser bedjande ut. Ingen kan väl motstå den, klart den måste få godis. Då vågar mina hundar sig också fram, de måste ju konkurrera om godiset.

Ja, det blev en fin tur på morgonen. Drack mitt kaffe när jag kom hem och hundarna fortsatte att leka även efter att vi hade kommit hem. Verkade väldigt uppspelta. Läste tidningen, då Pippi kom närmast krypande fram till mig. Hon skakade och skälvde, svansen hängde och till och med hennes uppåtstående öra hängde. Såg väldigt sjuk ut. Fick ligga hos mig under filt, skakade fortfarande. Gick in och fick i henne lite Activa om det nu var magen som var fel. Hon slutade efter ett tag att skaka och somnade i knäet hos mig. Hon är nu vaken, ser kanske lite bättre ut, men inte bra. Definitivt inte bra eftersom Fluffy nu har rusat till grinden några gånger för att skälla på de hundar som går förbi. Pippi brukar var först dig, men inte så idag. Hon ligger kvar här hos mig. Har förstått att jag inte kan lämna henne för att spela boule idag, så jag får stå över boulen och köttbullarna på ”svensken på hörnet.” Får hitta på annan mat idag. Kanske knäckebröd?