Länge sedan jag skrev här nu. Har njutit fullt ut av sällskapet från 5 stycken 50-åringar, som jag fortfarande kallar pojkar. Fyra av dem lärde jag känna när de gick på gymnasiet. Den femte är min son som jag ju har haft glädjen att känna sedan han föddes. De träffas här vartannat år och jag får också njuta av deras sällskap i lite mindre doser. Jag tog in på hotell i två nätter så att de kunde få härja loss i sin egen takt. När de härjar loss i sin egen takt, så handlar det efter mitt förstånd mycket om mat och matlagning. Ja, även goda viner är inblandade. Jag fick fördelen med att få lov att äta av den goda maten samman med dem innan jag åkte till hotellet för att sova. Första natten de var här allesammans sov jag utomhus. Jag älskar att sova utomhus, så det var verkligen mitt eget val. De här pojkarna som gick ut och in hos mig när de gick i gymnasiet har verkligen blivit helt underbara män. Åtminstone enligt mitt tycke. Jag skall inte uttala mig utifrån deras partners. Kanske de inte är lika begeistrade som jag är över dem.

Min son stannade några dagar extra så jag fick möjligheten att rå om honom ensam i några dagar. Underbart. Inte lika underbart när jag lämnade honom på flygplatsen igår morse. Grät hela vägen hem och kände verkligen inte för att göra något som helst när jag väl var hemma igen. Ville helst gå och lägga mig och dra täcket över huvudet och glömma att han hade åkt. Önskade lite att hans flyg skulle bli inställt så att jag fick åka och hämta tillbaka honom. Men nej, han anlände till sitt eget hem och var nog efterlängtad även där. Man kan inte få allt sägs det. Jag är ju glad över att han kommer hit, även om det är trist när han åker. Han och hans gäng bestämde sig denna gången för att pröva sig på att spela boule. En del på grund av att en av dessa här ”unga” 50-åringarna har svårt för att gå numera och väntar på en höftoperation. Ja, han har lite andra skador också efter en intensiv idrottskarriär. Inte alltid så nyttigt med idrott. Man skall röra på sig, men alltså lagom. Inte hårdträning, verkar det som. En av de här ”pojkarna” kan dock fortfarande röra sig ganska obehindrat och sprang sina mil på stranden nästan varje morgon, när vi andra gick i lite långsammare tempo. Men ja, jag har nu kommit igång med mina morgonturer på stranden igen. Tack vare min sjukgymnast. Skulle kanske ha gått till henne lite tidigare. Jag klarar dock turen bäst om jag startar dagen med en ibuprofen och en paracetamol. Det gör liksom susen. Allt är väl tillåtet när man skall röra på sig. Jag och min son hann också med att gå på träningscenteret här på campingplatsen. Lite kondition och lite styrketräning för min del. Skall försöka att komma dit idag igen.

För övrigt har jag varit och fått mina resultat hos läkaren. Slapp faktiskt att betala för dem. Det lät ju som om jag bara fick ta proverna gratis, men om jag ville veta resultaten så skulle jag få betala. Men jag fick veta att jag är förhållandevis frisk. Hon, läkaren alltså, använde till och med ordet perfekta resultat, förutom kolesterol. Jag som har lovat mig själv att istället försöka äta och dricka lite sundare har likväl nu börjat med de där förhatliga kolesterolpilleren. Vill inte, men har gjort det. Har väldigt svårt för att avstå från socker och vin. Summan av lasterna är konstant sägs det, men jag kan tänka mig att om jag helt hade slutat med socker och vin, så hade jag nog inte behövt piller. Men har man dålig disciplin så har man. Får väl bita i det sura äpplet och pröva piller, eller bita i det sura äpplet och avstå från socker och vin.

Även bilen har genomgått en undersökning. Den använde de också uttrycket perfekt. Ja, man testar tydligen bilens hälsa med en dator nuförtiden och får bra eller dåliga resultat via datorn. Ungefär som vid en hälsoundersökning för människor. Jag och min son har sett två serier på TV de sista dagarna han var här. En av dem handlade om hur det ser ut i världen fram till 2028. Lite förändringar blir det i den serien. Mycket datorstyrt men inte helt av godo. Strömmen går för det mesta och allt blir mörkt. Jag är inte säker på att jag vill leva i den världen som beskrivs. Den andra serien hette 8 dagar och beskrivet de sista dagarna innan en jättemeteroit träffar jorden. Hur ologiska människor handlar vid fara. Alla vill rädda sig själva och sin familj och begår handlingar som egentligen inte överensstämmer med deras personligheter när de inte är i fara. Allar moraliska värderingar ställs på ända. Jag kan sitta och fasa över deras val, men samtidigt är jag inte säker på hur jag själv skulle välja vid en sådan situation. Jag tror ju inte att jag skulle göra som de gör i filmen, men kan ju inte garantera det. Har ju inte befunnit mig i en sådan situation. Vi har ju vår starka överlevnadsinstinkt allesammans, som nog slår ut en del mer humana val vid extrem fara. Det fanns dock en person som levde utifrån sina värderingar nästan hela tiden. Man kan ju hoppas att man har en del gemensamt med honom. Men det vet man ju inte förrän man befinner sig själv där. Det ligger något i att man inte skall döma någon annan människa förrän man har gått långt i dennes skor.