Just nu låter det som att hela mitt hus skall blåsa bort. Det har blåst ovanligt mycket i år har det i alla fall känts som, inte för att har så noga reda på statistiken över vädret här, men blåser gör det i alla fall. Jag som har bott i Skåne och på Lista i Norge och borde vara van vid blåst känner det som om jag tar blåsten med mig vart jag än flyttar. Kan det vara så? Tror inte jag skall gå på stranden idag med hundarna. Är faktiskt inte säker på att jag får ut dem överhuvudtaget i det här vädret. Visserligen väckte de mig imorse vid femtiden och ville gå ut, men det var bara en snabb tur ut på tomten och sedan tillbaka igen, dyblöta, det regnar också. Att de ville ut så tidigt idag kan bero på att de inte gjorde alltför mycket på nattrundan igår. Det regnade och blåste då också. De blir som alltid glada när jag plockar fram deras koppel, men verkar liksom att drabbas av chock när de kommer ut och det regnar och blåser. Sätter alla fyra tassarna i marken och vill inte gå ett steg. Nu tvingade jag dem med mig en bit för att därefter ge upp, så de bestämde sig för att de kunde vänta med att uträtta sina behov, alltså vänta till fem imorse. Jag har varit ute och tittat så att mina solpaneler står kvar. Det gör dem än så länge. Kan vara en tidsfråga. De sticker ju ut ganska högt upp, så jag känner mig ju lite orolig för hur de skall klara vädrets makter. Troligen utan anledning, hoppas jag. Trodde inte att blåsten skulle följa med mig till Spanien. Kommer ihåg när min far var och hälsade på mig i Kvinesdal i Norge, det är ett litet ställe som ligger i en dal med berg runt omkring sig. Han menade att det var så lugnt och skönt där, ingen blåst. Han som hade bott i Skåne i hela sitt liv tyckte att det måste vara på gränsen till att bo i paradiset om det inte blåste. Nu stod jag inte ut med att inte kunna se horisonten över havet mer än i ett år och flyttade till ett ställe där blåsten härjade fritt. Han kunde inte förstå hur jag kunde flytta från en sådan vindstilla plats som Kvinesdal. Ja, jag kan förstå honom. Även om man är väääldigt van vid blåst, så blir man likväl väääldigt trött på den.

Nu har jag inte skrivit på länge, men det har handlat om att jag har känt mig lite låg den sista tiden. Inte vet jag varför, men det är ju januari och inte så underbart över huvudtaget. När jag menar att det inte är så underbart, så är det dels vädret. Inte ens här i Spanien är vädret underbart i januari månad. Har gått med långbyxor de flesta dagarna här. Det skall man ju inte i Spanien. Suttit inne och kurat. Isolerat mig. Tillbringat dagarna framför min padda med att göra en massa onödiga saker. Som till exempel lagt pussel och liknande i aktiviteter där man inte behöver använda hjärnan alls. Har gått in i en närmast vegetativ tillvaro. Vegetativ, vegeterian, vegan. Undrar om det är ord som hör ihop på något vis. Vegetativ för mig är när man inte gör något för att ha det bra utan bara existerar. På Wikipedia förklaras det med en patient som endast äter (eller sondmatas), sover och fungerar basalt kroppsligt, men saknar mänskligt intellektuellt och känslomässigt liv. Man är vid liv, men saknar medvetande. Ja, det beskriver i alla fall hur jag har känt mig. Vid liv, men utan medvetande. Har isolerat mig, men faktiskt gjort något också. Jag har alltså tvingat mig till träningen och det är så att jag nu har tränat 10 gånger detta året. Alltså varannan dag, det har i alla fall varit positivt att jag har orkat hålla fast vid det. Nu har jag alltså bara 11 gånger kvar innan det blir rutin. Fast nu läste jag att man har ändrat det där med 21 gånger till 66 gånger. Då har jag alltså ganska många gånger till. Jag tycker det känns lite orättvist när jag har varit säker enligt tidigare rapporter om att det räcker med 21 gånger innan det är rutin och nu läser att man behöver 66 gånger innan det är en vana. Ja, får väl fortsätta till 66 gånger. Det blir väl inte förrän någon gång i juni. Det känns just nu ganska länge, men då skall det alltså vara en vana. Det är lite kul att se alla de där människorna på gymmet. En del ser faktiskt lite ut som jag själv gör. Alltså lite överviktiga, svettiga och pustande. Men sedan finns de ju också de där muskelknuttarna som stönar och förlåt fiser när de lyfter sina tyngder. Men visst är det skönt att också se de där lite smådaffiga också. Hoppas att vi smådaffiga klarar av att hålla ut även om vi aldrig kommer att tillhöra de där muskelknuttarna. Men det är faktiskt inte min avsikt heller. Jag får i alla fall lite endorfiner efter att jag har varit på träningen och är inte lika vegeterande efteråt som jag är de dagarna som jag inte tränar. Alltså varannan dag. Har också gått över till vegetarisk mat, med lite inslag av choklad. Ja, choklad är väl i stort sett vegetariskt också, eller?? Men det är väl inte helt meningen att man skall äta vegetariskt och choklad. Tror jag i alla fall. Men choklad är bra för humöret så egentligen behöver jag massa choklad just nu.

Tror också att humöret kan ha att göra med alla de här papperna. Har ju nu skickat in de papper som jag trodde behövdes för att få tillbaka mina skattepengar. Det gjorde jag innan nyår, har inte hört ett ord. Kommer just nu inte ens ihåg var jag skickade dem. Ja, jag skickade klart till ett eller annat skattekontot i Sverige och ett eller annat skatteetaten i Norge, men exakt vilken. Skulle klart ha kopierat adressen för att vara säker på var jag skall ringa och höra om de har fått något eller inte. Har istället fått en till uppmaning om skattekrav från Sverige. Angående den tomt som jag och min son har där. Har nu betalt den flera gånger, menade jag. Min son fick till och med krav från kronofogden på skatten som jag menade att jag redan i april hade betalt. Ringde alltså upp skattekontoret i Sverige. Har ni försökt att göra det någon gång. Jag fick nummer 127 i kön. De sade också att om jag ringde från Sverige kunde jag välja att bli uppringd. Det kunde jag alltså inte, jag ringde inte från Sverige. Satt i kön i en halvtimme och när det bara var 2 framför mig i kön, så bröts samtalet. Jättekul. Fick börja om igen, fick då meddelandet att det var för många som ringde så jag fick försöka senare. Det gjorde jag, många gånger. Så småningom kom jag så långt att jag fick nummer 135 i kön. Alltså ny väntan. Lite orolig när det började närma sig att jag än en gång skulle bli bortkopplad. Tänkte att det var deras nya strategi att slippa svara på frågor. Väldigt effektivt i så fall. Men denna gången kom jag fram. Visserligen hjälpte de mig väl inte speciellt. Det gick som det gick, de kunde inte svara på varför de inte hade fått mina pengar. Det måste jag fråga banken om. Vilket ibannummer som jag hade satt in mina pengar på. Alltså gick in på min bank och såg vad som hade hänt. Jaha, min undran blev besvarad. Jag hade alltså betalat in pengar både för mig och för min son i april och därefter i november när jag hade fått purring på dem, utan att förstå varför jag fick purring. Men det var så att pengarna hade gått tillbaka till mitt konto några dagar senare, det ibannummer som jag hade använt mig av hade tydligen inte existerat. Och jag har ju problem med papper och allt annat sådant där som har med byråkrati att göra, så det hade jag ju inte märkt. Alltså ny inbetalning och denna gång med förhoppningsvis rätt ibannummer. Borde vara förbjudet för myndigheter att byta kontonummer. Jag hade alltså ett gammalt kontonummer.

Inte så konstigt att man blir lite låg i januari. Papper och väder är emot en. När jag pratar om lite låg, så menar jag verkligen det. Jag är absolut inte kliniskt deprimerad utan just låg. Deppig tycker jag också känns som ett passande ord. Depression är något helt annat och allvarligare. Det är inte det jag är. Jag brukar säga att jag ”unnar” mig min deppiga period. Alltså inte så att jag njuter av den, men att jag bara har den och accepterar att jag har den. Vet att jag kommer ur den igen, varje gång. Men just nu har jag den. Är ganska säker på att jag om en vecka aktivt börjar göra något med den. Då är det på tiden att göra något med den, för annars kommer huset att förfalla helt. Dammet börjar hopa sig, så det är på tiden då.