Återvände just från min tur med mina hundar. Gick alltså lite längre än vad jag fick, beväpnad med mitt eget pass och hundarnas pass. När jag var på väg tillbaka så kom alltså polisen. Stannade, jag var inte orolig eftersom det inte var så långt hem för mig, men det sket sig. De menade att jag var på fel gata även om jag var ganska nära mitt hem. Jag får alltså bara promenera på min egen gata. Inte någon annans gata. Och bara 500 meter. Det blir lite som fångarnas rastgård. Ut i friska luften men inte så långt och inte så länge. Vår rörelsefrihet är ytterst begränsad i den här karantänen. Jag kan ju förstå att de utdelar dryga böter (jag slapp) eftersom de inte kan tjäna in pengar på något annat än böter just nu. Läste att man i Italien började göra uppror mot karantänen. Jag är säker på att det blir så här också om detta fortsätter för länge. Själv känner jag för att göra revolution. Absolut helt säkert att jag hellre dör i Covid-19 än att dö inlåst utan sociala kontakter i mitt eget hem. Blir jag sjuk så får jag ju i alla fall komma till ett sjukhus där det finns andra människor. Undrar om mina grannar får lov att passa mina hundar i så fall. Kanske bäst att inte bli sjuk för att vara på den säkra sidan.

På FB verkar det som om folk tror att när karantänen är över så har smittospridningen stoppat. Så är ju absolut inte fallet, den börjar ju om igen efter att karantänen är slut. När den slutar och om den slutar. Just nu längtar jag till Sverige där man åtminstone kan gå ut och gå.

Franklin D Roosevelt sade: ”Vi har inget att frukta mer än fruktan själv. Paul De Goni Retz sade: ”Av alla passioner är fruktan den som mest försvagar omdömet.” Gaius Plinius som levde mellan 62-113 sade redan då: ”Sorgen har sina gränser, men fruktan har inga. Ty vi sörjer endast över det som har hänt, men vi fruktar allt som möjligen kan hända.” Michael De Montaigne sade ”Det jag fruktar mest är fruktan själv.” Francis Bacon sade: ”Intet är mer fruktansvärt än fruktan själv.”

Många kloka ord, men det verkar inte som om vi lyssnar på dem. Vi bara stannar upp i rädsla. Slutar att tänka själv, bara är rädda för det vi inte vet. Slutar lyssna på vetenskapen, bara tänker att jag klarar mig om jag isolerar mig från världen. Verkar som om vi tror att vi inte behöver världen, bara oss själva. Empati har inget utrymme längre, eftersom vi faktiskt inte få hjälpa andra heller. Nu är det ju så att ser vi ingen annan än oss själva så minskar ju klart empatin med andra. Scenariet att någon ligger hjälplös på gatan och inge bryr sig finns ju inte längre eftersom vi inte är ute och kan se den som ligger hjälplös ute på gatan. Hur är det med de som ligger hjälplösa hemma i sitt eget hem. Grannen får ju i alla fall inte gå in och hjälpa, då får han böter. Måste ringa sjukhuset, men kanske det är bara hjälp med att komma sig upp som behövs. Ja, många tankar som går genom mitt huvud.

Då på den tiden när jag trodde att jag skulle på bröllop i Oslo så var jag mest bekymrad över vilken klänning jag skulle ha på bröllopet. Eftersom min viktuppgång är betydande så har jag faktiskt inte någon klänning som jag kommer i. Försökte hitta något på nätet. Hittade ett ställe där man skrev in sina mått och fick klänningar uppsydda enligt de måtten. Beställde tre stycken, hade svårt att bestämma mig. De kom faktiskt igår. Klart de skulle passa eftersom de var uppsydda efter mina mått. Dels var det blixtlås på samtliga. Sådana där långa i ryggen. Det finns faktiskt inte en möjlighet för någon som lever ensam att dra upp dessa blixtlås, men jag försökte i alla fall prova dem utan att dra upp blixtlåsen. Insåg ganska snart att även om jag hade kunnat dra upp blixtlåset så hade det inte gått att dra upp. På grund av mitt omfång. De var alltså inte uppsydda enligt mina mått. Ännu en sak att bli förbannad för. De kostade en del på grund av att de skulle sys upp personligen till mig. Men det var ju bra att jag inte kom iväg på bröllopet. Hade inte haft något att ha på mig. Jo, jag hade nog löst det eftersom man alltid kan drapera en sari runt sig. Har sådant tyg hemma, så det hade nog gått. Undrar om någon hade trott att jag kom från Indien. Nu i coronatider hade det nog inte varit så populärt. Skall ju vara tacksam istället för förbannad att viruset löste det problemet åt mig. Men är förbannad likväl.

Undrar hur jag blir om det här fortsätter i månader och det borde det ju göra om de verkligen skall tro att man kan undvika det. Jag kommer att behöva skaffa mig en boxboll, heter det så. Alltså en sådan där stor avlång grej som man kan slå på. Då slår jag ju två flugor i en smäll. Dels får jag lite motion och dels kanske jag kan bli av med lite aggression. Vet inte helt vilken bild jag skall klistra upp på den. En bild av virus eller en bild av länder som tror att de kan slippa viruset. Ja, kanske de kan det om det kommer ett vaccin, men ett vaccin kommer inte förrän nästa år om ens det. Om de skulle snabbutveckla ett vaccin så hoppas jag att folk aktar sig för det, eftersom ingen vet vad det får för effekt på sikt. En del säger att 18 månader är den minsta tiden som det kommer att ta att få ett fungerande vaccin. Skall vi sitta i karantän i 18 månader? Då kommer vi i alla fall att befinna oss i en helt annan värld än vad vi är vana vid. Undrar vad vi säger då när vi blir varse effekterna.

Väldigt många skriver att det är bara att gilla läget. Ja, det finns ju inget annat val. Men man har lov att reagera och inte se så många fördelar med det valet. Själv blir jag mer förbannad på de som skriker om att Sverige och en del andra länder skulle införa hårdare restriktioner för folket än vad som har gjorts. De har inte heller försökt att förstå läget, de har inte någon tilltro till logik och vetenskapsmän och vetenskapskvinnor som vet bättre än vad de flesta andra vet. De styrs bara av sin rädsla istället för av sitt förnuft.