Nu inne på fjärde veckan i karantän, påskveckan och ”bara” 2 veckor till efter det, kan vi hoppas. Det verkar dock som om Spanien börjar förstå att vi inte kan fortsätta så här så länge till. Hela landet går i konkurs. De har tydligen redan lättat på en del restriktioner har jag förstått. Jag fick meddelande från ”min groomer”. Alltså hon som klipper mina hundar att hon troligen fick komma och hämta hundarna till sig och lämna dem tillbaka efter klippning i nästa vecka. Det kan man ju kalla service. Förstår att hon gör vad som helst för att få lov att komma igång med jobbet igen. Just nu har hon och hennes fina familj ju varit utan jobb i 4 veckor. Det är ganska tufft för småföretagare och det finns många av dem. Hur restauranger och barer skall klara det här förstår jag inte. De har ju också haft helstängt i 4 veckor. Ingen inkomst, men hyra och lån att betala på plus att de ju helst skall få mat på borden till sina familjer. Detta är katastrof. Och allt detta för att vi äldre inte har accepterat att vi faktisk kan dö. Vi har tydligen inte helt förstått att livet är ett 100% dödligt företag.

Klart att jag förstår och accepterar att folk är rädda, men vi kan inte leva med rädsla, då är livet ganska meningslöst menar jag. Förstår faktiskt inte vitsen med att leva i så fall om vi hela tiden måste känna oss helt trygga på att inte dö. Och att vi dessutom menar att det är regeringen, folkhälsomyndigheterna, riksdagen eller i alla fall någon annan som skall göra att vi känner oss trygga. Att känna oss trygga på att vi lever just nu och att det är faktiskt det enda vi kan veta är tydligen inte tillräckligt. Det där landet som försöker se till att inget är farligt. Stänger lekparker som har gungor och annat som någon menar kan vara farligt för ungarna att gunga i, de får ju absolut inte skada sig, just det landet anklagas nu för att inte göra sina invånare trygga tillräckligt. Blir lite skrattretande. Lås in oss så att inget ont kan hända oss menar en del. Nej inget ont kan hända oss, men vad har vi kvar i livet som gör att det är meningsfullt att leva om vi skall sitta inlåsta. Jag trodde att livet var ett farofyllt projekt, men att det också är det som gör att det är spännande att leva. Just nu är det bara tråååkigt. Och så kommer vi istället att dö på grund av att vi har blivit feta och orörliga under tiden. Inte vet jag vad som är bäst för folk i gemen, men jag vet vad som är bäst för mig. Föredrar definitivt att dö i corona än att leva så här.

Länder går i konkurs, världsekonomin är en katastrof men håll länderna stängda så att allt går åt helvete, inte bara oss gamla. Ursäkta ordvalet, men kan inte beskrivas på något annat sätt.

Även om nu Spanien på allvar börjar prata om att släppa upp på restriktionerna, så är det bara lite i taget säger de. Undras vad som menas med det. Skall alla som är över 60 eller över 70 fortsätta med restriktionerna så hjälper det ju inte mig precis. Då kommer man att få försöka att skaffa sig en legitimation som visar att man är yngre än vad man är. Utseendet är ju svårt att göra något åt, men det finns ju en del yngre som ser äldre ut än vad de är, så varför inte jag. Jag har förstått att för min räkning är det kört att köra bil härifrån också. Jag måste tydligen vid alla gränser ha ett dokument eller mitt personbevis som visar att jag är mantalsskriven i Sverige. Det har jag ju inte. Jag är ju mantalsskriven här i Spanien, så jag får vackert stanna kvar. Men oj vad jag längtar efter att få gå ut och gå och då menar jag att verkligen gå, långa promenader. Får just nu bara drömma om det. Har åtminstone kommit lite ut ur min apati och ersatt den med ilska istället. Det gör att jag bli lite mer aktiv och har nu värmt upp min bassäng och simmar 1000 meter i den varje dag. Det blir många vändor i poolen för att komma upp i 1000 meter, men inga problem jag har ju all tid i världen. Jag ror också på min roddmaskin nu varje dag, så hoppas att min rygg blir lite bättre nu. Det var väl den som gjorde att jag fick upp min motivation. Varje morgon har det blivit svårare och svårare för mig att gå ut den korta turen som jag går ut med hundarna. Det har känts som om jag knappt har klarat av att ta ett enda steg av rädsla för att ryggen skall gå sönder. Vet ju att den inte gör det, men det har känts så. Enda möjligheten att göra det har varit att jag vet att smärta inte är farligt. Skall förhoppningsvis bli bättre nu när jag i alla fall simmar och ror på dagarna, skulle väl helst göra lite mer, men får se vad jag skall hitta på. Gå runt huset många gånger räcker liksom inte.