Dag 32 i karantän och nedgång i smittotillfälle och dödsfall. Lite grann i alla fall. Men tyvärr är ju inte alla dödsfall i corona rapporterade i Spanien. Uppskattat dödsfall är ca 30 000, men Spanien liksom en hel del andra länder har undantagit de som har dött utanför sjukhusen eftersom de inte har blivit testade. Man kan likväl se att ca en tredjedels fler dödsfall har ägt rum än normalt på sjukhem och i hemmen. Troligen kan detta skyllas på covid-19. Och detta är i Europa, vad händer inte i Kina och USA? Men samtidigt måste man ju se det positivt. Att fler har dött som inte är rapporterade innebär ju också att fler har smittats, som inte heller är rapporterade. Det ser ju lite positivare ut för flokkimmuniteten. Men likväl är det långt kvar. Ganska säkert kommer de flesta i Spanien ha utegångsförbud fram till mitten av maj. I veckan har man släppt upp på restriktionerna med arbetare. Till exempel har byggnadsarbetare fått lov att gå tillbaka till sina jobb, som de gjorde till för 14 dagar sedan. Lite konstigt, man säger att det finns en eftersläpning på dödsfall på 3-4 veckor, men byggarbetarna har bara varit i karantän i 14 dagar. Kanske man börjar oroa sig för ekonomien i landet. Den kan man nog glömma. Den kommer inte igång detta året. Även om jag hoppas, hoppet är det sista som sviker sägs det. Men lite pessimistisk börjar jag bli. Verkar dock inte som karantän eller inte karantän har någon direkt skillnad än så länge, om man skall se på siffror hitintills, men än är det långt kvar till att vi kan uttala oss om det. En sak är däremot bombsäkert, ekonomien går i kras, inte bara i Spanien utan globalt.

Många med semesterhus i andra länder, har det blivit ganska trist för. De kommer inte ner till sina hus och har absolut ingen glädje av dem detta året troligen.

Själv blir jag bara tröttare och tröttare. Vaknade idag till svart himmel, åska, blixt och regn. Ja, jag vaknade inte till regnet. Hann faktiskt att gå ut den där superkorta turen med hundarna. Fram och tillbaka på min gata alltså. Det har gått så långt att de stannar upp självmant när jag börjar närma mig slutet av gatan. Tidigare drog dem alltid iväg längre och längre, men tydligen har de förstått att så här långt men inte längre kan vi gå. Ändå har jag inte berättat för dem om covid-19. Prata om att vänja sig vid allt. Kanske vi snart har vant oss så mycket med att sitta isolerade att vi inte vill gå ut när vi äntligen får det. Det blir ju nästan lite skrämmande att se folk. Pippi har förstått det. Igår träffade vi på en person som var på väg med sopor till sopcontainern. Pippi började skälla på den. Här får inte vara någon annan än vi verkar det som hon tror. Är ju inte van vid att se någon ute. Normalt tycker hon ju faktiskt om människor och vill gärna fram till dem, men inte nu.

Dag 33 i karantän!

Idag postade jag min självdeklaration till Sverige. Fantastiskt att jag klarade det. Var helt säker på att postkontoret var stängt, hade kört förbi det en av de två gånger som jag handlat sedan utegångsförbudet. Då var det helt igenbommat och jalusierna neddragna. Gick ut på FB med en fråga om någon visste var man kunde köpa frimärke i La Marina, man får ju hålla sig här i virustider. Inte lov att köra till någon annan stad eller för lång bort i La Marina heller. Måste hålla sig i närområden. Men fick alltså svar att posten var öppen. Inte illa. Vissa saker fungerar alltså, kanske. Har inte sett något postbud på 3 veckor, så vet inte helt hur mycket det fungerar. Har beställt något att göra smycke av på nätet, alltså en vätska som skall stelna till helt genomskinliga saker. Har inte sett till något av det ännu. Men kanske det kommer. En eller annan dag, kanske nästa år eller så. Hoppas att jag fortfarande orkar ta mig till postlådan då. Jag passade på att handla också, alltså tredje gången under denna karantän. Nu har jag ägg i massor, men ägg kan man ju göra mycket med. Har också fastnat för någon glass med vispgrädde och jordgubbssmak som finns i små glas. Köpte många av dem. Svårt att banta när man inte får så mycket andra glädjeämnen. Jag njuter av minst en sådan om dagen. Så när de tar slut så måste jag handla igen. Känner liksom någon gång på dagen att jag behöver unna mig, trösta mig med något gott. Inte bra, jag vet, men likväl…

Själva handlandet var inte lika illa nu. Inte så lång kö och jag såg inte heller till några poliser. Det gick relativt bra. Börjar dock undra om jag överhuvudtaget vill umgås med människor längre. Känns väldigt naturligt att inte prata med någon och se alla som potentiella smittokällor. Inte så rädd för smittokällor egentligen, men min asociala personlighet har slagit till med kraft. Jag körde iväg när min poolkille kom och var inne hos grannen och hans pool. Han hade försvunnit när jag kom hem igen och jag kom på mig att tycka att det var skönt. Nu är det ju en vecka tills jag ser någon människa nästa gång. Blir mer och mer ovan. Klarar mig snart helt perfekt som eremit om det inte hade varit för dålig livskvalitet, alltså mer mat, mindre motion och sådant.

Läste att man i Tyskland hade börjat protestera mot inlåsningen. Kan vara fake news, men för mig framstår det dock som ganska sannolikt att det finns fler och fler som inte orkar det här utegångsförbudet och ändå är ju Tyskland inte helt inlåsta som vi är i Spanien.