Min far skulle ha fyllt 112 år idag! Tyvärr så dog han 2013, han blev alltså ganska så gammal men inte helt 112 år. Hela hans liv tävlade han om att vara bäst, ja bäst i förhållande till sig själv också. Han var ju bonde och levde ett väldigt mycket sundare liv än vad jag lever. Höll sig alltid i bästa fysiska form och när han slutade som bonde så fortsatte han likväl med att jobba där varje dag som vanligt. Sidan om hjälpte han mig att bygga ett stall. En del lösningar som han gjorde var kanske inte så estetiska, men praktiska. Det skulle fungera, det var huvudsaken, utseendet kom in andra hand om han överhuvudtaget såg det. Han var dock väldigt medveten om vad man behöver träna när man blir äldre. Hjärnan och kroppen. Har nog fått med mig inställningen, men är inte lika bra på att följa upp det som han var. Vid 100 år cyklade han ca 1 mil om dagen, spelade bridge och dansade. Naturligtvis hjälpte han oss systrar med allt vi hade behov för. Odlade sina grönsaker själv. Syltade sin sylt. Det var ett livsfarligt projekt. Kanske inte när han väl kom så långt att han skulle koka sylten. Men att plocka den. Det gick till så att han hade höga stegar som han stod på när han plockade frukten och eftersom han alltid ville att allt skulle gå fort, så gick han inte ner på marken och flyttade stegen, utan han gungade den ordentligt så att han kunde flytta den i trädet på det sättet. Helt livsfarligt, själv gick jag in och blundade när han satte igång. Jag ville i alla fall inte se på när han föll. Han föll inte, vet inte hur han kunde undvika det, men det gjorde han. Vi systrar försökte att få honom att lugna ner sig lite, men han sade varje gång: “Jag skall minsann leva så länge jag lever”. Med det menade han att han skulle leva fullt ut utan begränsningar och rädsla. Tur för hans ekonomi att han inte bor i Spanien under corona utegångsförbud. Han hade aldrig i livet accepterat att han inte skulle få lov att röra sig runt som han ville. Kanske jag har ärvt hans utålmodighet en del och att det är därför som jag har problem med att acceptera denna inskränkning i den personliga friheten. Han hade definitivt valt att dö. Tyvärr dog han lite för sent. Hans sista 2 år behövde han inte. När hans kropp gav upp och inte ville som han ville, ville han inte heller leva. Hans livslust försvann helt och jag hade önskat att han hade dött på dansgolvet på en fest innan hans kropp gav upp, även om han hade förstört festen och att vi hade sörjt honom omåttligt. Att det tog 2 år till efter det var kanske bra för oss att vänja oss vid att inte ha vår starka underbara far hos oss mer, men för hans del var det inte det bästa som kunde hända. Han hade välkomnat covid-19 och att få dö utan att vänta i 2 år på det. Ofta tänker jag på det när man pratar om att vi har fått in covid-19 på våra äldreboende. Undrar hur många där som faktiskt också önskar att få dö liksom min far gjorde de sista åren på ett äldreboende. Det kanske inte är den katastrof som vi menar att det är.

Nu menar jag inte att det är okey att dö, men är osäker på om inte en del av de faktiskt liksom min far önskar att få dö när kroppen har gett upp. Kanske någon av dem trivs med sitt liv på äldreboende, det tror jag och det är absolut nödvändigt att vi ger personal möjligheter att skydda sig själv och de äldre. Men på ett äldreboende är det svårt att hålla avstånd, liksom inom vården för övrigt. Det är riktig närkontakt som gäller. Personer som inte orkar att stå själva när de duschar måste ha någon som håller i dem. Personer som inte klarar att äta själv, måste ha någon som matar dem, det kan man inte göra på 2 meters avstånd. Personer som inte klarar av sina toalettbesök måste få hjälp med tvättning och skiftning av kläder. Det är omöjligt att hålla avstånd i äldrevården. Hur förklara för en dement och förvirrad person att hans/hennes dotter inte får lov att komma på besök och att det inte är för att den inte vill komma på besök. Det blir ett stort problem när vi till varje pris skall rädda alla också de som inte vill bli räddade. Nu var min far inte ett uns dement och en del tårar trillade när hans vårdare berättade att han ville ha hjälp av dem att få dö. Han sade det aldrig till oss systrar. Ville skydda oss även där som han alltid hade gjort. Men bad sina vårdare om att få lov att dö.

Bara en lite betraktning när jag sitter och minns tillbaka på min far och hans liv. Han levde ju ensam i många år efter att min mor dog när hon var yngre än vad jag är idag. Det var klart sorgligt, men hon fick i alla fall dö medan hon fortfarande ville leva. Låter kanske hjärtlöst för mig att säga det så, men det mest förfärande är likväl att se en äldre människa som inget högre önskar än att få lov att dö. En människa som alltid har satt en ära i att klara sig själv och som befinner sig i den ovärdiga situationen att den inte klarar sig själv längre, utan behöver hjälp med allt. Själv önskar jag att jag åtminstone är så förvirrad att jag inte bryr mig om jag själv skulle hamna i den situationen.

Jag befinner mig själv i riskgruppen enligt vad experterna säger, men likväl hoppas jag hellre att få dö i covid-19 än att befinna mig på ett äldreboende i flera år efter att jag inte klarar mig själv. Det går i alla fall lite fortare. Men den här isolationen är inte bra på något sätt. Vi borde i alla fall få lov att gå ut och gå i naturen, inte i tätbefolkade samhälle, men det finns säkert någon som kan hjälpa folk att komma till mer öde platser för att få lov att röra på sig och njuta av att få lov att promenera i alla fall, så länge man nu kan det.

Håller tummarna för att man lättar på restriktionerna nu även för oss som befinner oss i den så kallade riskzonen. Tror inte på det, men hoppas.