Nu är vi i vecka två av fas 2. Det låter lite konstigt att dela in det här i faser, men fas 2 innebär i alla fall att man har öppnat upp stränderna. Det är positivt tycker jag i alla fall. Jag har nu igen gått mina morgonpromenader med hundarna på stranden. Känns bättre att möta dagen och vakna till av vågornas brus, sanden mellan tårna och lukten av saltvatten, för att inte prata om solen som möter en. Ja, nu går solen upp så tidigt att det inte är jag som möter solen när jag kommer till stranden utan solen som möter mig. Hundarna verkar också att gilla det här bättre än att gå i koppel på asfalterade gator, för att inte prata om min ben, de mår också mycket bättre av att gå i sand. Har dock upptäckt att jag har svårare att komma ned till marken när jag stretchar på stranden, vilket jag brukar göra. Ryggen har liksom stelnat till under utegångsförbudet. Ja, jag vet kunde ju ha fortsatt att stretcha även om jag var hemma, men tappade liksom det mesta av min motivation och har suttit stilla alltför mycket. Men så fort gick det alltså i min ålder att få stelhet i ryggen.

På stranden möter jag faktiskt väldigt lite människor nu. Alla de där gamla vanliga finns inte där mer. Vad har hänt. Alla kan väl inte ha dött i covid-19? Kanske många även de som bodde här året om åkte hem till sina egna länder så fort utegångsförbudet blev ett faktum. Kan ju också vara så att de har vant sig vid att sova längre, nu när det inte var någon vits i att gå upp tidigt längre. De kommer nog igen. Jag försökte ju också själv att sova längre, men mina hundar uppskattade inte det, så jag fick vackert gå upp om jag inte ville bli terroriserad av Pippi. De jag har mött på stranden har faktiskt inte munskydd på sig. Glad för det. Jag har ett i fickan, som jag fick användning för idag. Det kom en vit bil ner till stranden, på den vägen som är avspärrad att köra på. Blev lite konfunderad och mycket riktigt. Ut klev en polis. Jag var inte helt nere på stranden och kunde alltså hejda hundarna för att springa dit. Jag tog på mitt munskydd, han hade faktiskt inget på sig. Han hälsade artigt, liksom jag, men det medförde att jag vände och gick in i skogen istället. Kanske hade han tillåtit mig att gå med hundarna på stranden, kanske inte. Vågade inte chansa.

Annars är det ju det här med munskydd. Nu sägs det att vi måste använda munskydd på alla ställe där vi inte är helt säkra på att kunna hålla avståndet till andra. Ja, jag använder det alltså, inte med glädje, men får lyda order. Har ni försökt att gå runt med munskydd när temperaturen kryper upp mot 30 grader. Prata om droppsmitta. Svetten rinner och glasögonen immar igen. Det finns en stor risk i att jag går rakt in i en annan människa eftersom sikten minst sagt blir begränsad. Då kan man inte direkt prata om att hålla distans till andra. Sedan är det intressant att se hur man använder munskydd. Ni har kanske alla läst om hur man egentligen skall använda munskydd. En del sitter ensamma i sina bilar med munskydd. De är nog rädda för att bli smittade av sig själva. De flesta har liksom jag upptäckt att det inte är speciellt behagligt att ha dem på, så en del har dem runt halsen redo att ta på när de måste, en del har dem i pannan, en del runt munnen med näsan utanför. De har väl liksom jag upptäckt hur svårt det är att se något med igenimmade glasögon. Väldigt få har dem på på rätt sätt. Alla fingrar på dem hela tiden, upp och ner, eller försöker att ändra på dem så att de skall sitta bättre. Ja, alla får ju tro på vad de vill, men jag är i alla fall inte övertygad om att detta kan hjälpa för något. Jag har ju jobbat ganska många år på operationsavdelningar och har ju då haft munskydd i flera timmar åt gången. Men det finns många skillnader. De munskydden kunde man klämma åt ordentligt vid näsan så att man faktiskt kunde se även med glasögon. Man rörde verkligen inte vid dem med händerna, mycket beroende på att man skulle ha sterila handskar på sig och då får man inte röra någonstans där det inte var sterilt, vilket inte ansiktet är. Och så fort operationen var färdig kastades munskyddet. Inga problem där, men det här bruket av munskydd som görs nu är jag väldigt skeptisk mot. Själv har jag aldrig rört vid ansiktet med händerna lika mycket som jag gör nu när jag bär munskydd, eftersom jag försöker att få bort svettdropparna och förgäves försöka att få lite sikt med immiga glasögon.

Läste på FB om några som undrade över när de kunde resa till Spanien. Själv skrev jag då att från och med 1 juli, vilket jag har läst att det är den tidpunkten som gäller för att Spanien skall öppna sina gränser. visserligen med munskydd, men jag önskade alla välkomna till Spanien som ville komma. Blev lite överraskad när jag fick många tack från okända resenärer och fick veta att jag var den enda som hade önskat dem välkomna. Läste de andra kommentarerna, mycket riktigt de sade tvärtom att de skulle stanna där de är och inte resa. Ja, kanske det är riktigt, kanske inte. Vad vet jag. Men blir lite konfunderad över alla den här rädslan för ett virus som faktiskt inte försvinner för att vi stänger gränser. Själv vägrar jag att leva i rädsla, då kan jag lika bra dö med en gång. Jag blir liksom också glad när jag en morgon såg på stranden ett helt gäng med ungdomar som satt och spelade, sjöng och var lyckliga. De höll inte distansen, tvärtom så satt de verkligen nära varandra. Gladde mig, förstår det så väl att de var lyckliga över att äntligen få träffa sina vänner igen. Ungdomar är sociala varelser som liksom de äldre behöver gemenskap. Och klart kan vi inte kräva av dem att vara lika rädda och förståndiga som de äldre. Det har vi aldrig kunnat göra med den yngre generationen. De flesta blir likväl tråkiga 40 – 50-åringar. Det är då de förfasar sig över de yngre och menar att de själva inte var så oförnuftiga som dagens ungdom är. Ja, den fasen har vi alla gått igenom, eller åtminstone många. Vi glömmer hur vi själva var, demensen slår till tidigt.

Nu verkar ju väldigt många också upptagna av att försöka fördela skuld. Skuld för dödsfall, för spridning av virus och av allt annat som har att göra med viruset. Man skyller på än den ena och än den andra. Men faktiskt inte på viruset. Det verkar att vara ganska oskyldigt så här långt. Visserligen är det väl viruset som vi måste leva med i en lååång framtid, men viruset har blivit oskyldigt och det är dödsfallen som räknas. Nu blev det ju så att Spanien till och med fick mindre antal döda från den ena dagen till den andra och det var inte ens Kristi Himmelsfärdsdag. Men de fick alltså en hel del människor som återuppstod. Undrar om vi skall göra ett tillägg i bibeln om att det inte är bara Jesus som återuppstår, utan en massuppståndelse i Spanien 2020. Alltså tvåtusentjugo år efter att Jesus föddes. Fantastiskt vilka under som sker. Nu är det ju så att överdödligheten i Spanien börjar närma sig 45 000 människor sedan mars månad, medan dödsfallen i covid-19 ligger på omkring 27 000 fall och har inte rört sig de sista veckorna. Alla de andra har kanske dött i trafikolyckor, till trots för att trafiken den sista tiden har varit väldigt gles. Kanske de inte har kunnat se var de har kört med munskydd och glasögon. I Brasilien har man bestämt sig för att inte redovisa alls. Låter faktiskt bättre i mina öron, då är det ingen som behöver anklaga någon för att fuska med dödstal. De finns inte. Min personliga förhoppning blir nu att man slutar upp med att räkna på dödsfall mellan de olika länderna och istället ser på hur smittan sprider sig runt i världen, eftersom dödsfall rapporteras väldigt olika i länderna och dessutom förfalskas helt medvetet hos en del länder. I Spanien har vi de sista veckorna haft nästan 0 dödsfall, medan det ute i provinserna har funnits rapporterade dödsfall. Lite konstigt, men så är det. Spanien har inga dödsfall, men provinserna har.

Själv gläder jag mig just nu till att få upp den där superdyra pergolan i nästa vecka. Eftersom jag för tillfället inte har något tak på mitt tält, eftersom det har blåst bort, så kan jag inte sitta ute i den utsträckningen som jag var van till, det är för varmt. Men nästa vecka har jag blivit lovad att de kommer och sätter upp min pergola. Visserligen kommer visst de skjutbara glasväggarna att dröja 14 dagar till. De skall visst måttbeställas först när pergolan är uppe. Men just nu behöver jag inte några glasväggar förutom för blåsten. Jag behöver inte infravärmen heller, men den kommer likväl. Men gläder mig inför nästa vinter att kunna sitta där med glasväggar och värme, ute men också inne liksom. Kanske jag flyttar ut mitt sovrum permanent. Då slipper jag vakna för att släppa in Fluffy på natten. Hon har upptäckt att det är skönare att nätterna utomhus är det bästa på hela dygnet. Samtidigt som hon börjar känna sig ensam så där vid ungefär tre på natten. Då småskäller hon lite. Själv är jag imponerad över att hon lyckas väcka mig, men jag har ju inga andra barn hemma nu, så det kan vara därför jag är lite uppsiktig på ljud från dessa mina sambos.

I Lördags hade jag också en palmklippare här. Han kom med två yngre medhjälpare. Han klättrade i palmerna och högg ner bladen, medan hans medhjälpare sprang och transporterade bladen till lastbilen de hade med sig. 20€ per palm kostade det. Det var det värt eftersom de har blivit så höga att jag själv inte klarar av att såga ner palmbladen längre. Han klättrade som en apa, är inte säker på att jag kan det. Eller rättare sagt att jag är helt säker på att jag inte kan det. Jag fick visserligen rabatt. En av mina palmer har inte växt i samma hastighet som de andra tre och därför tyckte han inte att jag behövde betala något för den palmen. Han sade att den var så liten så att det var bara Swish, swish och så var det gjort. Just nu ser visserligen tomten väldigt naken ut. Det är bara några få blad längst upp. Inget solskydd längre. Det gör att jag behöver pergolan ännu mer nu än innan palmklippning.

Igår var jag också och fick hjälp med min deklaration. Upplever det varje gång som om jag skall gå till tandläkaren eller något. Känner mig liksom skyldig. Är det något papper som jag har glömt, eller?? Känner mig skyldig, och det blir jag ju också. Skyldig pengar alltså. Undrar mig varje gång varför jag betalar mer skatt här än vad jag hade gjort om jag hade bott kvar i Norge eller Sverige. Något är fel, men eftersom jag inte vet vad det något är så kan jag ju inte protestera. Får nöja mig med revisorns siffror och gå därifrån med en glad min. Nu är det alltså dags att betala skatt för hela förra året. Jag har ju redan betalt in skatt i både Sverige och Norge för det året, även om det inte är lika mycket som jag nu skall betala till Spanien. Det tar lite tid att få tillbaka den skatten som jag har betalat in och då handlar det om nya papper och nya stämplar. Ja, tur att jag har något att fördriva tiden med.

Solen skiner och jag är likväl nöjd med att bo här i Spanien med värme och sol. Dessutom får jag gå på stranden igen, yippi. Alltså lite nöjdare med livet nu.